Aftonbladet – 10 april 1850, sida 3

af omständigheterne för: tillfället, och sällan var vä den menskliga rättvisan utsatt för att begå gröfri misstag, än när hon skall döma i fall, sådane son detta, öfver menniskors lif och välfärd. I fråga om åtalade tilldragelsen. har häradsrätter funnit det vara utredt, att jag, förr än jag lossad skottet, varit öfvertygad att flere personer, med af sigt att mig i mitt hus hemsöka öch mine tillhörig heter förderfva, vid bostaden sig inställt; att jag skjutit för att skrämma, eller åtminstone utan afsig att skada någon till:lifvet, hvartill äfven — säge! häradsrätten — särskild. anledning erbjuder sig, del deri, att bössan varit med lindrigare skott laddad dels ock enär, i anseende till mörkret, geväret ick kunnat med säkerhet riktas åt något bestämdt före mål och slutligen, att dråpet måste anses vara sked af vållande, utan uppsåt att dräpa. Denna utredning af tilldragelsen är riktig; mer att häradsrätten härå tillämpat den strängaste af d för slika öfverträdelser stadgade straffbestämmelse; synes mig, i sanning, bra hårdt och alldeles för hård! för att vara tillämpligt på det i denna sak uppda gade förhållande, hvaraf väl antagas måste att ther döde sjelf tillika hafver död sin vullit. Om : vaket tillstånd, på ljusa degen, det ej alltid är så lätt och allom gifvet att, i kritiska ögonblick, då fara är för handen, ega besinning nog att handla på det bästa och förnuftigaste sätt — äfven för dem som dock aldrig åsyfta något annat — huru mycke! svårare måste det då icke blifva att, nattetid, då man i det egna hemmet störes i sin sömn af orostiftare, hvilkas öfverdådiga och skadelystna tilltag icke kunna beräknas, iakttaga det rättas hårstråfina gräns; att i ett ögonblick då förtrytelse, fruktan, orc och förvirring beröfva den öfverfallne hvarje klar tanke, hvarje förmåga att öfverlägga och endast lemnar honom qvar instinkten. att skydda sig sjelf och de sina — att i ett sådant ögonblick beräkna hvarje steg, öfverväga hvarje handling! Jag tror att en sådan fordran på den öfverfallne är öfverdrifven och orättvis. I följd af min mycket svaga hörsel och deraf följande oförmåga att sjelf så noga urskilja och bedöma det bullrande uppträde, som vid åtalsde tillfället uppfördes utanför mitt hus, var jag i första rummet utsatt för intrycket af min alldeles förskrämda hustrus utrop af fasa och förskräckelse — en sinnesstämning, som ögonblickligt meddelade sig åt mig och. det måhända i så mycket högre grad, som det anmärkta naturfelet medför minskad omdömesförmåga och ökad misstänksamhet. I följd af detta förhållände var jag således, mer än andra i dylikt fall, utsatt för feran att handla af öfverilning eller obetänksamhet. Likväl minns jag med visshet, att, innan jag lossade skottet, afgaf jag ett varnande tillrop. Jag beklagar emellertid af innersta hjerta den olycka som timade, ty jag har aldrig velat och skall aldrig vilja någon menniska ondt. Husoch hemfrid samt eganderätt lära väl, åtminstone inom det svenska samhället, ännu. få anses för. beliga och okränkbara ting. Men. om man emot! den, som störes i besittningen häraf och som dervid icke alltid och under alla förhållanden är, såsom ofvan blifvit anfördt, i stånd att skona eller skydda våldsverkaren till lif eller lem, förfar med tillämpning af urbota straffbestämmelser, som ruinera hans existens och brännmärka honom för lifvet, så har man också med detsamma gifvit husoch hemfridens heliga rätt till pris för hvarje våldsverkare, som vid angreppet härpå endast med någon klokhet och beräkning förstår att gå till väga. På grund af allt hvad jag sålunda anfört vågar jag hos Kongl. hofrätten vördsamt anhålla, att det stränga straff af hel mansbot och uppenbar kyrkoplikt, som blifvit mig ådömdt, måtte af Kongl. hofrätten rättvisligen mildras till vådabot i öfverensstämmelse med 29 Kap. 2 6 M, B:n samt jag i följd deraf jemväl frikännas från de dryga och ruinerande kostnader i öfrigt, hvilka häradsrätten mig ålagt. Anhållandes jag lika vördsamt, att en tid af t. ex. fjörton dagar härefter, måtte blifva mig förunnad för ingifvande till Kongl. hofrätten af häradsrättens i målet afkunnade utslag, emedan detsamma ännu ej hunnit -lifva af hr domhafvanden expedieradt. Örebro d. ?:, 4850. Österberg.