Aftonbladet – 10 april 1850, sida 2

Det tyckes så, sade hennes syster, märkart rodnande. Här släppte Ludvig koppen, och blef ståenle orörlig som ett af skogens träd, med ögoren likasom förtrollade fästade på henne som ist talade; och ju iängre han stirrade på henre, ju starkare blef hennes rodnad, och ju nera förlägen och förvirrad blef hon. Alla vi undra föllo i en tyst förundran; men troligen ngen utom jag anade rätta sammanhanget: — Farniente var den förste som yttrade sig; han sade till Ludvig: Min herre! det torde nu vara tid på, att ni aflägger ert incognito; ty har jag icke orätt, så ha ni och. denna dam sett hvarandra förut. Ludvig fick igen sitt rmålföre, framträdde till henne och sade: Visserligen är det i dag första gången jag njuter lyckan att se de läppar, hvilkas stämma två serskilda gånger ljudit så behaglig för mina öron. Men på den kan jag ej misstaga mig, så djup är den bevarad i mitt minne. Törs jag smickra mig med, att icke heller min röst är er alldeles fremmande? Catharina — så hette hon — svarade, med ett leende, i hvilket verkligen låg mera än i bennes ord: ;Hvarken er röst eller ert ansigte, ehuru ni sista gången var grand af Spanien. Ni bör nemligen veta, att hela herdeskaran klädde om sig före demaskeringen. ,Vasserra!, utropade löjtnanten, gamla bekantskaper! Ny maskerad!n sOch nu sett verkligt herdelif! inföll. Farniente. Kommen, j naturens söner, och sluten er till, vår glada vänskapskrets!