Aftonbladet – 10 april 1850, sida 2

först blefvo det varse, kunde icke fortsätta för skratt, och nu upphörde äfven de andra valsande, för att bjertligt skratta åt vårt missöde. Under det vi kraflzde oss upp igen, hörde jag Sibylla — som jag nu will kalla henne — göra den anmärkningen, att för att vara bonddrängar, voro vi temligen raska och för ingen del blyga.v — Det är musikens allmakt! utropade Farniente. Men låt oss nu få oss kaffeln Alla satte sig i en ring på dynor och kap: por omkring trädstubben, som under dansen blifvit af prestsöaerna belagd med en duk, till kaffebord. Sätt er också ned, gossar! sade löjtnanten till Ludvig och mig. Ni kan nog vara trötta af dansen., — Vi satte oss tysta på något afstånd från kretsen. Sibylla serverade; men både hon och de begge andra fruntimren sneglade emellsnåt på oss, såsom det förekommig, nästan något misstänksamt; men ingen så ofta som löjtnantens yngsta syster. Ludvig hviskade ett par gånger till mig, att bon var alldeles rasande vacker: Då herrarne druckit hvar sin kopp, vinkade Farniente nådigt till oss, sägande: Kom hit, godt folk, så får ni er en tår! Vi uppstego och närmade oss Jångsamt. Sibylla räckte först en kopp åt Ludvig. Han tog. hatten i ena handen, och utsträckte den andra efter koppen. Då han emottagit den och dragit sig ett par steg tilbaka, sade Sibylla, med en min på en gång skämtsam och sarkastisk: Den här bonden har alltför fina händer; han lärer ej synnerligen länge ha hardskats med plogen.n