Aftonbladet – 8 april 1850, sida 3

(Insändt.) S 46 i regeringsformen tillämpad på Gottlands styrelse) År 1809 stadgades i mom. 2 af denna 8: nIngen generalguvernör inom riket må hädanefter förordnas,. Vid nämnde tid fanns endast en generalguvernör i riket, nemligen hans ex cellens grefve Toll i Skåne. At den för honom den 9 Februari 1801 utfärdade instruktion har man således den säkraste ledning för att utröna hvad som åsyftades med nämnde förbud i grundlagen. Kongl. Maj:t yttrar i denna instruktion, att sedan högsta militärbefälet i Skåne blifvit anförtrodt ät tit. Toll — — noch vid nuvarande omständigheter ansett tjenligast och lämpligast att den civila styrelsen derstädes med den mihtära i en och samma hand förenas, — — — alltså förordnades tit. Toll att tills vidare vara generalguvernör i hertigdömet Skåne åc. ?). Då nu i mom, 1 846 stadgas att landet skall förblifva indelt i höfdingedöme under den vanliga Jandtregeringen, så tyckes vara a!ldeles klart alt mom. 2 afser att förbjuda det landshöfdinge icke må föra militärbefälet inom sam ma landskap. Allt detta oaktadt har landshöfdingen på Gottland blifvit förordnad att tills vidare föra militärbefälet derstädes. Det lärer ieke kunna bestridas att denna regeringshandling tyckes sakna allt stöd i grundlagens så väl anda som bokstaf. Visserligen kan åberopas att sådant, opåtaldt från ständernas sida, fått i flere år ega rum och således har en slags häfd för sig. Detta torde dock bäst förklaras deraf, att Gottlands nationalbeväring måhända ansågs lättast organiserad genom landshöfdingen, som beqvämligare kunde jemsa och öfvervinna de första svårigheterna vid en ny inrättning, hvars förändring sedan säges hafva varit yrkad af ortens riksdagsmän under den sist afgångne landshöfdingens förvaltning, (från år 1831—49) med önskan att, vid dennes afgång, militärbefälet skulle komma i annan hand än landshöfdingens. Följden har emellertid blifvit att iaflöningsstaten helt obemörkt influtit att ett årligt arfvode af 890 rdr bko skulle utgå tilllandshöfdingen för extra utgifter vid militärbefälhafvarebefattningen. De många olika förhållanden, som sedan år 1811, då Gottlends nationalbeväring organiserades, inträdt i samhället, kunna väl icke förbises, helst nu, då ömtåligheten om medborgerliga rättigheter så ofantligt ökats i sednare åren. Det bör ej kunna lemnas obemärkt af vederbörande, att Gottlands militärsystem så småningom utbildats till den likhet med andra beväringskårer, att det nu är lika olämpligt att landshöfdingen på Gottland är sjelfskrifven militärbefälhafvare derstädes, som att t. ex. landshöfdingen i Halland ålades att kommendera provinsens beväringsbataljon. En landshöfdinge som har sig så mycket annat uppdraget borde icke kunna utsättas för möjligheten att förspilla mycken tid på en hop små militärbestyr och derigenom komma att tillbakasätta ärender af större inflytande på länets välstånd. Häremot skall troligen invändas, att Gottlands afskilda läge fordrar andra åtgärder; men derpå skulle kunna svaras att Gottlands jordbruk, industri, fiskerier m. m. fordra all den uppmärksamhet som landshöfdingen deråt kan lemna och att militärbefälet, utan känd olägenhet, ofta förts af äldsta regementsofficeraren under mer än åratal då landshöfdirgarne bevistat riksdagar m. m. 3). Att tankarne på Gottland äro delade om den der införda centralisation af civiloch militärstyrelsen har visat sig under landshöfdingevacancetiden, då länets hushållningssällskap beslöt att landshöfdingen skulle upphöra att vara sällskapets sjelfskrifne ordförande 2). De mest gillade skälen för denna förändring sägas vara att man ansåg redan för mycken makt förenad hos denne person och ville således söka att, i ) Denna 46, så lydande: Landet skall förblifva indelt i höfdingedömen under den vanliga landtregeringen. Ingen generalguvernör inom priket må hädanefter förordnas, har i slutet af sistlidet år varit, med tillämpning på Gottland behandlad i flere tidningar, som nästan enhälligt instämt i en mening som man vill söka att här understödja. ?) Se Biografsk teckning af fältmarskalken grefve Toll sid. 84 och 513, år 1849. ?) Vänder man sig från den administrativa till den militära sidan af frågan, så lärer ej kunna förnekas, att försvaret af en ö icke allena beror deraf att dess vanliga befolkning inom en viss ålder (på Gottland från 47—30 år) är beväpnad, utan fastmer af stridskrafterne till sjö. På en ö der ingen befästad punkt finnes är en nationalbeväring af stor nytta för att afvisa möjliga öfverraskningar; men vid utbrott af krig, då mera ordnadt anfall är att förvänta, fordras ökade stridskrafter både till lands och sjös, hvilka fordra större förbindelser. Under sådane förhållanden tyckes det vara onödigt, att med en tvetydig tillämping af grundlagen vidhålla ett system som under hvardagliga lifvet mer eller mindre förnärmar en hel orts medborgerliga friheter, rättigheter och fördelar. Dessutom torde landshöfdingens uppmärksamhet inom civilstyrelsen serskilt tagas i anspråk, då otärra fäörheradalser till försvar komma i fråsa