Aftonbladet – 8 april 1850, sida 2

d I komsterne af sin förut innehafvande tjenst, bvarpå han alltså lefver. He!a detta förhållande är genom svensk lag och allmän praxis i alla tider så bekant, att man icke begriper huru en insändare, om än aldrig så enfaldig, i hvilken tidning som helst, om än så korkad som Norrköpingaren, kan vara i okunnighet derom. Hvaröfver jemrar han sig på sin klients vägnar? Biskop F. behölver ju icke vikariera i Westerås hvarken för sig sjelf eller någon annan: han kan ju helt lugn lefva af Upsala-professionen tills skolbyggnadskassans år utlupit. Hvad är han då för en arbetarex, sin lön värd, men som går i mistning af denna sin lön — såvida han nemligen härmed menar en i lag grundad lön? Det är på sätt och vis en bedröflig kasus i svenska kyrkan, som uppstått genom det tal i hela landet, men i synnerbet inom Westerås stift, hvarför d:r Fahlerantz blifvit mål; och vi tycka i det afseendet synd om honom sjelf. Vi hafva redan i det föregående anmärkt, att åtskilliga i publiken om honom löpande utläggningar varit något skarpa, hvarföre vi ock undertryckt eller modererat flere, som kommit oss tillbanda. Men svårligen kan det väl ändå bestridas, att biskop F. sjelf (och mihända äfven någre hans vänner?) genom sitt eget sätt att gå till väga har skulden i hela historien. För vår del vilja vi gerna tyda saken till det bästa, och tro, med någon bekantskap af hr F:s opraktiska sinne vid skötandet af förriga befattningar, att ren och naiv okunnighet i de svenska administrationsformerna här för det mesta varit vållande till såväl det ena som andra blundret. När br F. till regeringen inkom med en rapport om hinder, som skulle bafva mött vid Westerås gymnasii förenande till ett läroverk med skolorna derstädes, så hade han måhända sjelf icke ens läst det kongl. cirkuläret af den 6 juli. Det är då lätt förklarligt om han ej viste, att regeringen alls icke öfverlåtit qvestio an i skolreformen åt någre eforer, lektorer och kolleger, utan endast qves io quomodo; d. v. s. ati dessa män i intet fall kurde lögga hinder i vägen för gymnasii ceh skolans förening — något som redan var kategoriskt befaldt — utan allenast hade ati i sammansatt lärarekollegium öfverlägga om utförssättet; hvarvid åter de tillstädeskommandes pluralitet afgjorde. Och i Westeråsdiskussionen blef denna pluralitet 12 mot 4. Att följaktligen äfven i utförssättet intet hinder, egde rum, enär hvad kgl. cirk. föreskrifvit för den saker ock blifvit uppfyldt, då i sammansatta lärarekoll:m majoritet fans för ett sätt att gå till väga vid läroverksföreningen, hvilket således nu allenast var att utan hinder hos regeringen anmäla: — — allt detta kände bisk. F. kanske icke, i händelse ban ansett under sin värdighet att taga reda på något så smått som skolfrågan, och hvad Kongl. Maj:t sjelf dervid hittills åtgjort. Isamma oskyldighetstillstånd torde ban hafva befunnit sig i löneregleringsfrågan. Detligger någonting barnsligt — om icke precist godt, deck med barnkarakteren i ett fall öfverensstämmande — att ignorera andras rätt, och endast tänka på hvad man sjelf vill hafva. Motivet härför behöfver alls icke vara snikenhet eller snålbet, hvarifrån vi, med den kännedom vi tro oss ega om hr F:s person, gerna vilja fritsga honom. Altihop kan verkligen hafva sin förklaring 1 naivetet: samma känsla, som förmår den lilla gossen att utsträcka handen efter sin broders konfektstrut, och som kommer honom att gråta och grina om han icke får den. Någon dylik infantil bevekelsegrund kan ock hafva legat under Herdabrefvetn. Man vet ingenting synnerligt om hr F:s verksamhet som professor, mer än att man, åtminstone förr, ofta hörde talas om tjenstledighet och sjuklighet för honom; hvaraf det kan blifva antagligt nog, att han varit föga i stånd att följa med litteraturen, theologiens utveckling, och tidehbvarfvets ställning till begge. Med kontemplativt sinne och sluten i sin kammare, drömmer man sig litt in i Melanehthons och Carolstadii dagar; ja, man kan känna sig i den hel. Ignatii Loyolas, i Francisci af Assisi, i sjelfva Ansgarii ställning; och hvad kan man icke skrifva för bref under en dylik sinnesförfattning? Aven i denna jignorarz kan ligga något innocent, hvad känslan och motivet vidkommer: en annan fråga är, huruvida det passar i svensk embetsutöfning. Vi skulle för öfrigt icke hafva utbredt oss Iså mycket i detta resonnemang, hvilket hvar och en af våra läsare sjelf kunnat göra sig, om icke insändaren i den Conservative synes hafva önskat detta resultat af sin utmases undertecknad Skolkarl skolan; dock är den för illa tänkt ning. Artikeln af gamla loch för dåligt skrifven, att vi skulle kunna tro Iden vara härfluten från den östgötalärde i WeIsterås, hvilken derför af en och annan blifvit debiterad. INavreka arhotarefäöreninsarnag nefti