Aftonbladet – 8 april 1850, sida 2

AL Alillall IUUL TUI Se LI RvND hut MAFILLUD,) ull nindre mot religionen eller det christliga lifvet såsom sådant. Härmed förhåller sig allleles tvertem, såvida man mer än en gång unnit, att just det christliga lifvets egen högre utveckling, och således äfven församlingens and ga förkofran, tarfva ett åtnjutande af rättigveten till grundligare insigter och forskningar? en mängd religiösa ämnen, dem en af epikuopalismen i tid och otid framhållen statsyrklighet vill förneka menniskorna. Månne cke detta utgör ett nytt och ganska starkt notiv att söka rättelse i en förhanden varande dministrativ formation ? och att vinna den an(ens fribet, hvarom våra egna religiösa urkunler så ofia tala? — Hvad slutligen vid komner biskop Fablerantz enskildt, så tro vi 0:s red trygghet kunna antaga, att hvar och en kall erkänna det åtminstone den del af presen, för hvilken vi ega något ansvar, på intet ätt hyst eller visit agg emot bans person, helst lenne, abstraherad från embetet, alls icke rör let allmänna. Det var först hr F:s egna föraranden vid början af sin embetsutöfning, som Imant framtvungo en offentlig belysning från oressens sida, då de syntes vilja faktiskt hota skolreformens utveckling, och försöka angripa n kassas i lag grundade rätt. Med sjelfva lenna artikel i dag skulle vi ej en gång hafva l: oroat honom, derest icke en viss liten lands-!: ortstidning, Den Conservative, i ME 18 begått: den oförsyntheten att tala om machinstioner, som hat och afund hafva för händer för att) mnedsätta och skada en rikt utrustad kyrkans tjenare, för det han har nog mod att ej instämma i chören af reformvurmande charla;taner,. Dessa låga insinuationer måste, såvida le hafva någon mening, peka på de aktade män inom Westerås samhälle, som stodo vid hr F:s sida i afseende på biskopsewmbetets erbållande, äfvensom på de gymmasii och skolans medlemmar, hvilka derstädes med nit och särlek arbeta för undervisningsväsendets förbättring. Sådana smutskastningar, hazarderade det offentliga, förtjenade otvifvelaktigt att! iterföras till sitt ursprung; och hr F. har då, såsom det synes, föga skäl att beklaga sig öfver hvad han eller hans egna seider sjelfve ramkallat. Vi skola derföre, och i anledning häraf, med iunu nägra ord upptaga samma tidnings yttrande i hvad som skulle kunna kallas en principfråga, nemligen biskopars vikariatsaflöning.! Detta läses i Den Conservative (MM 12) i en vinsänd artikel, som har till öfverskrift: hur stor lön bör en biskop hafva, som vikarierar t.ex. för sig sjelf? Insändaren (alltså icke den Conservative sjelf) ådagalägger mycket otydliga begrepp om svenska lagar och embetsförhållanden; men bevisar dock en klar mening ati vilja bjetpa biskop Fahlerantz. Detta bör icke förtyckas bonom; ty hvarför skulle ej biskop F. hafva en vän, som skickar småsaker till den Conservative? Men hans vän skulle hafva gagnat honom mera, om han bättre förstått sin sak. Insändarens merinog är, att stiftets skolbyggnadskassa icke sku!li bekomma inkomsterna af första årets biskopsiön efter Nibelii sista tjensteår, utan biskop Fahlerantz åtnjuta intraderna eller åtminstone någon del deraf genast. Skälen anför han i följande ord rörande hvad ban kallar bisk. Fahlerantz anbållan om att utbekomma lön, då han verkligen tjenstgör. Han säger: ,Vid ledighet af pastorat måste pastoralvården af en vikarie skötas, som derföre uppbär arfvode. Nu vikarierar bisk. Fahlerantz för sig sjelf, och enligt både rättvisa och gällande författning måste han iåtminstone för detta vikariat åtnjuta några löneförmåner. Anspråk härpå kunna väl ej kallas öfverdrifna eller stämplas såsom uttryck af för långt drifvet begär efter denna verldens goda, så länge den bibliska sanningen att arbetaren är sin lön värd ej blifvit af tidens nya, sjelfsloka anda öfverändakastad m. m. Rörande är att höra med hvilken unction den C:s värde insändare talar om den pbibliska sanningen och om ,arbetaren, som skall vara sin lön värd, så fort denne stackars arbetare är en biskop. Eljest innehålla dessa få rader så mycket abderitiskt, att hr F. sannerligen ej bör skatta sig lycklig att hafva fått en slik författare på sin sida. H-:la den fråga ins. gör om lön för bisk. F. då han verkligen tjenstgör, eller vikarierar för sig sjelf i sin nuvarande Westeråsställning, kan lämpligast upplysas med en genfråga, nemligen denna: huru aflönas en biskop, då — såsom det oftast händer — nådår pågå efter företrädaren, och den nye biskopen blifvit utnämnd samt börjat fungera innan nådåren slutat? Hvar och en vet, att han under hela denna tid bekommer intet af lönen; oaktadt man med lika stort (eller litet) skäl kan tala om att han här , vikarierar för sig sjelfp. Under sjelfva den i id. C. uppkastade synpunkten, att arbetaren är sin lön värd och att en biskop väl för sitt vikariat bör ,åtnjuta några löneförmåner, måste det onekligen vara fullt ut lika svårt att se sig i mistning af dessa förmåner då man, som biskop, efter den C:s roliga fras vikarierar för sig sjelf under nådår, som då man gör det under det år, som skolbyggnadsfonden skall hafva; ty dessa begge fall äro i afseer?e på den nye biskopens lönemistning komplett identiska. Hundratals biskopar hafva vid början af sin tjenstutöfning, då nådår ännu pågått, varit i lönemistningens predikament; men har man nånsin hört dem klaga häröfver? JEller kanhända de alla varit så släpphänte och Ibeskedlige män, att de icke efterfrågat att klaga, ehuru de dertill varit befogade, och hvilke! ej utestänger rättmätigheten för en annan att Inu beklaga sig? Detta spörsmål kan ej afgöras genom annat än författningarnes egna fö reskrifter; och hvad innebära de? Att pbi i skopsvikariat är någonting som i Sverige icke lexisterar, enär domkapitlet eller konsistorium utan biskop i spetsen, sköter tjensten unde interimstiden, d. v. s. ifrån företrädarens från fälle tills en ny biskop blifvit nämnd och bör jar fungera. Sker det sednare innan nådårs tiden, eller, vid nådårsfri ledighet, innan de ww mm SF ee j ) s