Aftonbladet – 8 april 1850, sida 2

Norska arbetareföreningarnes petition. Vi hafve icke haft tillfälle, att i original se de norska arbetareföreningarnes petition, hvarom åtskilligt redan varit taladt och skrifvet; men Götheborgs Handelstidnivg har i många fortsättninga in extenso meddelst en öfversättning af denna vidlyftiga skrift, som är ganska intressant och särdeles i vissa delar förnuftig och upplysande, såsom i bvad som sn går nykterhetens befrämjande och behofvet af förbättring i lagskipningen. Vi hafve förvarat dessa numror af Handelstidningen för att vid tillfälle måhända reproducera några delar deraf, men anse emedlertid lämpligt att fästa uppmärksambhet på sjelfva slutet, hvarest petitionärerne yttra sig öfver den allmänna syftningen. Detta stycke är verkligen förträffligt; det vederlägger med ens den föreställningen, som många i början gjorde sig, att hr Thrane, som är upphofsmannen till arbetareföreningarne och troligen författat petitionen, skulle tillhöra dessa nebulösa frasmakare, som förvirra de enfaldiga med utopiska drömmar, hvilka egentligen utgöra en för flertalet af deras anhängare, måhända omedveten, förklädnad åt skråideerna i en ny form. Vi taga oss friheten, att på det högsta rekommendera den norska arbetarepetitionen såväl i dess helhet som serskildt det här nedan följande slutet deraf hos tidningen Reform, och vänta med otålighet att förnimma dess omdöme, synnerligen öfver hvad de norska petitionärerne säga i den mycket omtvistade punkten om kapitalet. Ifrågavarande stycke lyder sålunda: I ce! vi nu sluta denna vår underdåniga petition, tro vi oss böra fösta Eders Mej:is uppmärksamhet på den misstillit och den ovilja, hvarmed i våra oskyldiga och i alla afsernten lagliga sträfvanden blifsit upptagne af vår mera lyckligt lottade I medborgare — en misstillit, som går till den yuerlighet, att men begagnar våra föreningar såsom mativ, att sätta sig emot organiserandet affrivilliga pationalkårer. Denna fruktan och denna misstillit öfvertyga oss ty värr derom, att det på de höjder, hvarest våra Isjelfgjorda förmyndare sig befinna, råder ett tjockare töcken, än msn skulle tro. . Om desse män, som vittra så mycken fruktan för joss, icke sjelive lige föngslede i fördomens mörker, skulle Ge klart kunna inse, att det icke kan ligga i vårt intresse att föra krig mot kopitalet och bildningen; ty begge dessa äro våra sanna vänner. I Vi hafva blott två fiender: minoritetens egernyita !och minoritetens fördomsfullhet.