Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

loktor Fahlcrantz i de liberales ögon stod som em ullkomlig nolla, en obetydlighet i polltiken, en fjoker (2?) i litteraturen, som det icke en gång lönade nödan att vidröra. Likväl hoppades man att det llmänna föraktet, som så lätt sällar sig till begreppet om klena egenskaper hos en hög embetsman, när möjligen skulle uteblifva eller dröja; och det nade kanske till bisk. Fahlcrantz lycka så gått, om nan icke sjelf skadat den återstående bättre opinionen om sig vid sin ankomst till Westerås i Januari, och sedan genom sitt förfarande, att inför thronen våga uppträda med en osannfärdig repport om skolrågans ställning, nedgjort det sista af sin renommåe. Förbättringen af skolväsendet är ett i stiftet så allmänt insedt behof, att reformen härutaf önskas med en långt större begärlighet än man kanske på afstånd föreställer sig. En af de största orsaker till den kärlek och vördnad, som konung Oscar vunnit när i länet, upptäcker man tydligt i den öfvertyselse man har, att konungen uppriktigt vill se undervisningsväsendet förbättradt, och att han således sjelf skall genom sina vidare regeringsåtgärder upprätthålla det system han sjelf i cirkuläret af den Julii promulgerat. Det betraktas alltså såsom em omöjlighet, att när Westerås skolkollegii högst öfvervägande pluralitet fullkomligt rättat sig efter det kel. cirkuläret, och blott en liten minoritet sökt för reformen lägga sådana hinder i vägen,som dessutom icke af sjelfva det kongl. påbudet afses såsom giltiga, regeringen vid frågans afdömande skulle kunna begå den inkonseqvensen att icke gifva skolkollegium rätt. Det är en viss lektor, som i Westerås anses stå i spetsen för det Fahlcrantzska partiet. På hans ringa kapacitet som gymnasiilärare kan man lätt få de säkraste bevis; och orsaken, hvarföre han slutit sig tilb motståndspartiet i skolfrågan, är visst icke öfvertygelsen om reformens obehöflighet, utan torde hafva en annan grund, hvarpå man dock tills vidare icke vlrörd — — — — — — — — — Biskop Fablcrantz pretention på lönen redan första året har ur en annan synpunkt mycket skadat hans opinion. Det är väl sant, att man till hans försvar anför billigheten att en embetsman njuter inkomster för den tjenst han bestrider, straxt ifrån början; men huru många tjenster i Sverige äro icke så beskaffade, att deras innehafvare första året, eller här rättare blott en del af första året, få arbeta utan aflöning, då de sedan hafva att vänta desto mera; och när detta förhållande genom sjelfva författningarpe är utstakadt och således måste vara förut kändt för embetets emottagare, så kam indraget icke vara värre för en biskop än för alla andrå tjenstemän, hvilka en tid efter anträdet lida afkortviog på intraderna, eller första året so sig af demi mistning. Detta är fallet inom militären. Inom prelaturen sjelf har det äfvenledes så varit; hvarpå biskop Holmström i Strengnäs och biskop Lundblad i Skara varit exempel. Men icke blott de, uian alla andre biskopar, som blifvit nämnde till stift, der nådår efier företrädaren egt rum, hafva under denna tid varit i saknad af lönen, oaktadt de redan varit tilisatte och börjat fungera i embetet. Hafva icke de då tjenat utan lön en tid? Hvarföre bafva icke alla desse biskopar klagat? Eller skall en ny lagtolkning begynna för doktor Fablerantz räkning? — Somliga säga, att Westerås stifts Skolbyggnadskassa skall vara rik och ej beböfva hvad lagen här tillägger henne. Detta kan jag ej så noga kontrollera, ehuru jag väl hört glunkas om ställningen med denna kassas utestående penningar, hvilket väl en dag torde komma att läggas i dagen, om ett jesuitiskt parti nu mot förmodan skulle lyckas beröfva kassan en af bennes lagliga inkomster. Om Byggnadskassans tillgångar, ehuru på papperet befintliga, dock varit så litet disponibla, att den för många år sedan föreslagna nya läroverksbyggnaden i Westerås, hvyartill ritning och början af grundläggning länge funnits, dock icke ännu kunnat sättas vidare i verket, så skönpjes deraf tillräckligt, att behofvet för kassan icke måste vara så ringa. Undseende hindrar väl personer att lyfta på denna hemlighets slöja, såvida det icke behöfves; men troligen uppbör artigheten i denna del, om emot lag och praxis konsistorium skulle fråndöma skolan inkomsten af första årets biskopslön efter doktor Nibelius. Att konsist. då också skulle utsätta sig förskarpa anmärkningar från kong). Kammarrätten, som har att vid revisionen af de årligen inkommande räkenskaperne af publika kassor tillse, det ingen laglig inkomst blifvit uraktlåten attiuppbörden intagas, är väl dessutom säkert. För öfrigt begriper ingen hvad vigt det föreburna skälet skulle kunna hafva på juridikens vågskål, om en viss kassa förmäles icke vara i så stort behoef af en sig lagligen tillkommande intrad, att ej denna må kunna efterskänkas åt en embetsmån, hvilken väl icke dertill har rätt, men likväl ej saknar behof deraf och önskan derefter. Talar man då icke längre om lagens stadgande, utan om behof, så finnes väl ingenting mindre behöfligt än biskoparne sjelfve; och ur den synpunkten hade det troligen varit bäst att doktor Fahlerantz fått stadna på sin post i Upsala, och ingen efterträdare blifvit biskop Nibelius gifven. Men efter lagen måste följas, som ännu fordrar biskopars tillsättande, så skall väl ock lagen följas i punkten om Skolbyggnadskassans rätt till första årets biskopslön. Gagnet och behofvet skulle ock här kunna styrkas genom åtskilliga exempel. Jag hörde vid Brunbäck af en person — — — — — — — (enskilda samtal följa) Om nu den arma prelaten likväl än ytterligare frågar hvaraf han då skall lefva och subsistera under första året, så tänker man här ibland oss att han kan hänvisas till alla de biskopar, som varit utnämnde till embetet och äfven börjat dess utöfning, innan de fått uppbära lön, emedan denna åtgått till nådår. Dokt. Fahicraniz måtte kunna skrifva till biskop Heurlin i Wexiö, som nämndes efter Tegnr och började fungera långt innan enkebiskopinnan på Östrabo upphörde med nådårsintägten. Han kan då få veta huru Heurlin subsisterade den tiden. Om jag icke bedreger mig, åtnjöt biskop Heurlin derunder inkomsterna af Carlshamns pastorat. Analogt härmed hafva alla biskopar, som blifvit tillsatte och begynt tjena innan aflöningen för dem börjat (vare sig, emedan företrädarens arfvingar hafva nådår, som utgör det ena fallet, eller inga nådårstagare finnas, men 1:a årets lön går till Skolbyggnadsfonden, enligt Sk. O. 2 s. 3 k. 4 H, som är det andra fallet), under denna tid fortfarande åtnjutit lönen af den tjenst de förut innehaft. Denna tjenst, som de lemnat, skötes emellertid af vicarius, eller af en designatus successor, hvilken då, åter, i sin ordning, urder denna period får lefva af hvad ban har förut, eller vänta. Ett så beskaffadt expektansförhållande exia en xXf Alle I Amani gan ss ARh hvarfära ok ulla