Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

BEA rnnrn rna sörja honom; ty han hade gjort henne mycken sorg; men modershjertat förnekar sig icke; och ehuru förtörnad den gamla grefvinnan var öfver sonens alla felsteg, hade hon dock gerna önskat att i sina sista stunder få hafva honom hos sig och få till honom öfverlemna det återstående af sin förmögenhet, hvilken nu skulle öfvergå till aflägsnare slägtingar. Grefvinnan B... hade, vid sin mans död, varit svåra rik, som man säger; men sonens utsväfningar och laster hade medtagit åtminstone tre fjerdedelar af hennes förmögenhet, tills hon ändtligen fann för godt att stålsätta sig mot alla hans vidare böner och stormningar på hennes hjerta och kassa, för att kunna rädda åtminstone så mycket, att hon sjelf hade sin bergning och äfven kunde försörja den ruinerade sonen. Men denne, som blef förargad öfver att icke ytterligare få plundra sin mor, svor en dyr ed, att han skulle göra henne en stor förargelse och han höll ord. För att med den åt modren förorsakade harmen kunna bereda sig sjelf en vinst, friade han plötsligt till en ofrälse flicka, en grosshandlardotter vid skeppsbron, hvars far var mycket rik, och som hade sitt ganska betydliga möderne att lyfta, emedan modren redan i flera år varit död. Flickan var utmärkt vacker och dessutom ganska älskvärd. Man kan således vara förvissad, att hon bade minga friare; men grefve B..., hvilken var lika skön som lastfull, lika förföriskt intagande, som moraliskt förderfvad, förstod snart att locka hennes adertonåriga bjerta i snaran. Hennes far, som var en förståndig man, var på det högsta emot partiet, ehuru man kan antaga att han icke kände fjerdedelen af grefvens olater: men flickan var förälskad och dertill smickrad af att bli grefvinna. Då inga föreställningar bjelpte och den unga älskarinnen hotade med att aldrig ge sin hand åt någon annan,