Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

vård med eterneller. Hvad blifver det af konservatismen efter sådana uppenbarelser? Om de högre klasserna vilja bibehålla sin öfver-l: lägsenhet hädanefter, hvilket man mäste önska att! de kunna göra, och om. de lagliga myndigheterna skola äga någon kraft, så måste de emot folket antaga ett annat språk än hånets och skymfens. Regeringens försvarare måste ej tro sig hafva uppfyllt allan rättfärdighet genom att hålla sig i kabinettskonseljer eller privilegierade klubbar eller högvakter; de måste nedstiga på forum och lära sig att uthärda de knaggligheter och små olägenheter som åtfölja friheten. Republiken, så slutar den engelska tidningen, är kanhända just icke den samhällsform under hvilken vi helst skulle vilja lefva, om vi få välja. Men der den engång finnes införd, ej blott genom en proklamation, utan genom intressenas, inflytandernas och idternas allmänna spridande, finnes ej annan utväg än att göra det bästa man kan deraf. Genom att flina och utkasta sarkasmer eller sparka och konspirera deremot, likt herrarna Thiers och Guizot, kan man väl blåsa upp en hvirfvelvind, men icke med hopp om att åter kunna lugna den, utan med visshet att blifva utsatt för den påföljande stormen. Vi tro, att man med skäl kan kalla förestående räsonnemang både sannt tänkt och genialiskt: det innehåller många goda och nyttiga råd, som icke äro bundna till något visst land utan öfverallt lika tillämpliga. Till Red. hafva följande bref blifvit insända, hvarur några utdrag icke ansetts oförtjenta att lemnas åt publiken, då de äro att anse som prof på tinkesättet i frågan om skolreformen i Westerås och biskopens ställning dertill m. m. Då vi ej kunna bedöma detaljerna af allt hvad deri yttras, öfverlemna vi det åt läsaren, med reservation mot några uttryek, som förekommit oss nog starka. Korrespondens från Westmanland. . . den . . Mars 1830. Såsom boende norr om Sala, kan jag väl icke säga mig vara inne i alla förhållanden, som gälla och hafva betydelse i residensstaden för länet, men har dock nyligen varit i Westerås, så att jag både af aktade personer vet hvad der allmänt säges, och tillika sjelf känner stämningen på landsbygden bland embetssmän, ståndspersoner och presterskapet. Sedan den vidt utseende Hammarsköldska affären icke numera uppfyller alla menniskors tankar till den grad som vid nyårstiden, har i stället stor uppmärksamhet blifvit rigtad på stiftets nye biskop, hvilken besökte stiftsstaden i Januari; och samtalsämnena om honom kunna för närvarande sägas uppsluka andra talämnen. Hans högvördighet loktor Fahlcrantz har jag än icke personligen sett; men jag måste för opartiskhetens skull tillstå, att så böjd man i allmänhet i landsorten är att med kärlek och förtroende mottaga en ankommande ny embetsman, i synnerhet då han är af hög andelig värdighet, har dock vår nye biskop här gjort hvad han kunnat att minska den goda tanken om sig bland anhängare och vänner. Jag trodde opinionen skulle vara bättre för honom i Westerås; men deruti har jag alldeles bedragit mig. Deremot har jag fått flere speciela u. plysningar om de två eller tre personer inom konsistorium, som af särskilta anledningar nu tills vidare utgöra biskopens cöterie; och — — — — — Det skulle vara godt att närmare veta i hvad ställning bisk. Fahlcrantz före sin utnämning stått till theologerne i Upsala, och om någon hemlig orsak varit verkande till hans upphöjelse på biskopsstolen i vårt stift. Du kan knappt föreställa dig den elaka verkan, som bland presterskapet och skolans män försports genom hans första uppträdande i Westerås, der han endast, sisom man säger, hörde på ena örat, icke det ringaste lyssnade till andra sidans skäl eller en gång inlät sig i närmare samtal med dessa sina nye embetsbröder, och slutligen ådagalade en stor okunnighet om skolfrågans hela närvarande ståndpunkt. Huruvida han är mera hemmastadd på det sanna religionsfältet, kunna vi åtminstone här icke se af hans Herdabref; och om han icke varit mera älskad i Upsala än han synes blifva i Westerås stift, så har kanske just önskan att i Upsala blifva honom qvitt varit den starkaste driffjädren att från det hållet söka utverka hans befordran till biskop. Härtill kom väl också att man i Upsala ville förhjelpa tit. Anjou till högre lön och bereda Beckman plats vid universitetet. Reaktionärerne i skolfrågan, synnerligen prof. Carlsson, önskade väl dokt. Fahlerantz till en bland rikets ephorer för att i sin mån hjelpa motarbeta skolreformen. — Eljest säges det, att vår nye biskop icke lärer efterlemna några intimare vänner vid akademien, och att sjelfva prof. Hvasser icke en gång numera skall stå på så varm fot med honom som fordom. Röster i vårt stift fick han icke derföre att han ansågs lämplig för embetet, hvartill hans apocryphiska (?) utseende, osmakliga och ofta misslyckade jagt efter ordlekar, samt loyola (?)väsende äfven till det yttre icke gjorde honom synnerligen passande; utan var det väl bristen på andra, eminenta män som skaffade honom röster. Om doktorerne Hvasser och Björling, som ställdes vid hans sida på förslaget, hafva mindre theologisk lärdom än dokt. Fahlerantz, det kunna vi icke bedöma, men tro likväl, att de såsom praktiskt duglige embetsmän hafva ett stort företräde, åtminstone den ene. I alla fall klandrar man icke regeringens utnämning af Fahlcrantz, men är till icke ringa grad förundrad öfver hans eget beteende vid början af sitt embetes utöfvande. Det anses nu allmänt såsom en Questio vite et necis för konsistorium och styrelsens egen aktning här i provinsen, huru bisk. Fahlcrantz pretentioner komma att bemötas från högre ort. Når han först utnämndes till biskop, troddes det att man skulle se honom allmänt öfverfallas af den liberala tidningspressen i Westerås, Fahlun och Stockbolm, och hans konservative vänner räknade på en martyrkrona för honom. Men aldrig hafva de blifvit värre bedragna. Med undantag af några strödda uttryck i en och annan tidning, hvaraf man väl kunde draga den säkra slutsatsen, att dessa blad icke omhuldade vår nye Westeråsbiskop, talade de dock ej vidare om honom, utan läto honom vara temligen 1 fred. Denna märkvärdiga moderation mot en så stockkonservativ, stockortodox och fanatisk prelat har här skadat bonom otroligt, emedan man icke kunde förklara den på annat sätt, än att