Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

SERTSSEESESSESSEERSTERRRRRRRRRARSSSRSRRESSSSES a: varo, så att han vid sin afresa åtminstone bar vå sitt finger ett gyldene insegel på sin lycka, n synlig pant af den tillbeddas genkärlek. I afskedets stund flöto ymniga tårar; icke ör det, att det föll någondera in att betvifla len andras trohet, men — — en skiljsmessa af re långa år! . . . Tre långa år är ju en evignet för den som älskar, saknar och längtar, och knappast trodde de sig någondera hunna hinna till slutet af denna oerhörda väntningstid. De måste dock underkasta sig ödets vilja. Till deras ömsesidiga förundran försvunno dock, i trots af både skiljsmessa och saknad, både timmar, dagar, veckor och månader, hvilka nu å ömse sidor räknades på ett slldeles nytt sätt, d. v. s. — indelades i vissa terminer, allt efter som bref och svar kunde åt båda hållen anlända. Då afståndet blef allt längre, blefvo ock brefven sällsyntare; men de förblefvo dock ständigt lika varma och kärleksandande. För den sköna, älskvärda och talangfulla Henriette uteblefvo icke, oaktadt hennes fattigdom, frestelser att slå upp förbindelsen med den fattige doktorn, för att göra ett vida mera lysande parti; men hon bortvisade med afsky hvarje tanka på en beytning och blef sin Adolf obrottsligt trogen. VI. Jemnot ett år efter den unge doktorns afresa spred sig, inom bufvudstadens bättre sällskapskretsar, ett rykte, som snart befanns innehålla verklig sannivg. Grefvinnan B... som egt Djursholm och som för sex år sedan aflidit, hade baft en enda son, hvilken redan åtta år före modrens död försvunnit, utan att någonsin låta höra af sig, och hade således den gamla damen, hvars enda barn ban var, ansett honom för död och sörjt honom såsom den der vore öfverflyttad till andarnas verld. Mången satte väl i fråga om hon verkligen kunnat