Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

na, äfvensom de eljest icke sätta sitt förtroende till dem, än med koalitionen af monarkiens anhängare af alla nyanser? Hvilka äro väl de frukter, som fransmännen under den sednaste tiden sett af den så kallade ordningens) öfvertag? En omensklig och frihetsmördande intervention af franska republiken emot den romerska republiken och romerska folkets sjelfständighet: militärbefälens samlande inom Frankrike på några få händer och öfverlemnande åt personer med känd obenägenhet för republiken; det gamla polissystemets återinförande; öppet erkänd förkärlek för tvångsåtgärder; underminerande och förstöring af kommunernas friheter och sjelfstyrelse;-godtyckliga afsättningar i vidsträcktare skala; en stor massa menniskors bortförande ur landet utan ransakning och dom; en återgång till betungande beskattningar, hvilka den konstituerande församlingen beslutat afskaffa, och hvilka fördyra den stora massans första lifsförnödenheter; och ändtligen jesuitväldets återuppväckande till lif: se der allt åtgärder hvilka, i stället att vara sannt konservativa, aflägsnat de neutrala och moderata ifrån de maktegande och slutligen vändt majoriteten emot dem. Det märkvärdigaste af allt detta för oss här i Sverige har emedlertid varit att observera, huru våra reaktionära och grå, under det de prisat eller gladt sig åt alla dessa beklagansvärda åtgärder i Frankrike, på samma gång utfarit emot franska nationens oförmåga att lefva under ett republikanskt regeringssätt, och nu pestera likväl samma personer såsom en olycka deröfver, att Pariserfolket genom den afgifna protesten medelst valen visat, att det vill hafva republiken verkliggjord. Hvilket hyckleri eller hvilken löshet i tankeförmågan! Om utrymmet medgifver skole vi en annan dag meddela några förträffliga utdrag ur Emile Girardins tidning La Presse, som lemna den mest otvetydiga bekräftelse på den åsigt vi här framställt, och likadana bevis kan man hemta ur alla de ofvan omnämnda tidningarne. Innan vi sluta detta ämne kunne vi likväl icke underlåta att meddela ett stycke af en artikel ur engelska tidningen Daily News med anledning af de ifrågavarande valen och hvari vi funnit några i vår öfvertygelse särdeles träffande och väl framställda tankar: Vi anse det böra vid detta tillfälle uttryckas, säger det engelska bladet, vatt om Frankrikes politiska notabiliteter, postoch ante-ministrarne hade uppriktigt accepterat revolutionen och republiken, när den ej mer kunde hindras, samt lämpat sitt uppförande och sitt språk efter sakernas nya ordning, som önskvärd eller icke, var och är oundviklig, så hade socialismen aldrig utbredt sig så som den nu gjort, ej heller hade ultrademokratien med ens tagit öfverhanden både i makt och i bitterhet. Det är det förakt och den fruktan, desse notabiliteter visade för folket, som frambragt de sedermera uppenbarade symtomerna. För vår del ha vi, heter det vidare, aldrig varit beundrare af Februgarirevolutionen som aldrig hade kommit att äga rum, om ej en oförsvarlig blindhet funnits hos just de personer, som nu utgöra det konservativa partiets ledare. Men när saken var gjord, så fanns ingen annan utväg än att foga sig i ett fuilbordadt faktum, och att handla uppriktigt emot den regime, för hvilken både högre och lägre klasser hade böjt sig. Men i det stället har hela den klass, hvilken bildar den så kallade fina verlden, ständigt befunnit sig i ett slags moraliskt myteritillstånd. Den såg sig i begynnelsen hotad att mista sina förmåner, sin nimbus, sitt inflytande sina nöjen, sin politiska och sin sociala öfvervigt. Allt det:a kunde den snart till det mesta hafva återvunnit med folkets samtycke genom att blifva republiken trogen. Den föredrog att sammansvärja sig emot republiken, lika öppet som La Flotte och hans vänner gjort det. Vi se nu resultatet. Den bildade och intelligenta klassen hade, enligt hvad vi tro, tillräckliga och rika medel att förfoga öfver, att återvinna mängdens tillgifvenhet och öfvertyga densamma att de serskilda samhällsklassernas intressen ingalunda behöfva stå i opposition emot hvarandra, och att de teorister som predika en sådan antagonism äro lika mycket villfarande som förderfliga. Det finnes hundråde sätt att tala till folket, genom handlingar och skäl; genom de allmänna styrelsegrundsatserna likasom genom enskilda räI-sonnemanger. Men de högre klasserna i Frankrike vämjdes vid att antaga denna nödvändiga följd af friheten och att direkt tala till folkets hjertan. De Iskyggade med en lättjefull förnämhet tillbaka ifrån Tett sådant åliggande, och satte sin tillit, icke till förnuftets och den andliga öfverlägsenhetens begagI nande, eller till generositet och försonlighet, utan till den råa styrkans användande, till en drakonisk lagIstiftning samt militäroch polismakten. Det är Idetta som vidgat svalget — detta som kastat hela det egentliga folket öfver på den ena sidan och den Ifina verlden på den andra. Det är ett misstag att betrakta detta såsom egendomen uppställd emot fiendskapen till eganderätt; det är blott de högre klassernas stötande högdragenhet som står emot de lägre klassernas skarpsynta förstånd och beslutsamIhet, en klass af hvilken pluraliteten hvarken kan kailas utfattig eller alldeles obildad, och som, sedan Iden förvärfvat den frie mannens rättigheter, icke långre vill blifva beherrskad såsom oskäliga djur. Frankrikes hela inre politik af år 1849 har varit att först erkänna hos fransyska folket fullt ut samma rättigheter som medborgare i de Förenta Staterna äga, och sedan öfver denna vidsträckta grundval af menskIlig frihet uppstapla en styrelse af soldater, prester loch polis, sådana som Napoleon och Carl X:de eller deras rådgifvare i föreniog kunnat påhitta. År det underligt om ett sådant försök frambringar missnö:e. oro eller till och med borgerligt krig? För vår del betrakta vi den franska nationen såsom det lättstyrdaste folk i verlden om den behandlas ärligt, öppet och förnuftigt. Men under de sednare månaderna har detta folk blifvit instängdt inom en jernbur af bajonetter, och se! de hafva gnagit sönder sjelfva dessa stängsel. Soldaterna frater(nisera med massan, som de äro satte att vakta, lägga isamma voteringssedlar i urnan och täfla med denna latt pryda de aflidne uppresningshjeltarnes minnes