Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

ord om kärlek ; och ändå visste hon sig vara älskad, varmt, innerligt älskad af horom; äfvenså visste han, att hon mötte honom med den varmaste genkärlek. Sådant var tillståndet inom de båda ungas bjertan, och den unge Manner hade nyss blifvit promoverad doktor, när doktor Wener, som i det unga läkareämnet såg ett vetenskapens blifvande ljus, en verklig stödjepelare, genom sin bemedling skaffade honom stipendium af Collegium Medicum, samt vidare ett litet understöd af hertig Carl till anträdanda af en utländsk resa. Denna resa skulle företagas på tre år och derest anslagen icke förslogo, erbjöd doktor Wener sig ädelmodigt, att ur sin egen kassa förskjuta hvad som vidare erfordrades. För Adolf Manner var denna underrättelse på en gång glädjande och sorglig. Han skulle få fullkomna sig i sin älskade vetenskap, skåda främmande länder och lära känna främmande folkslags seder. Ett rörligt och omvexlande lif och derefter en framtid af ära och utmärkelse vinkade honom — och ändå — ändå var han djupt sorgsen; ty han skulle ski jas vid henne, som han älskade, skiljas vid henne på tre långa år. Emellertid kunde ingen fråga uppsiå om att afsäga sig hvad man så: ädelmodigt erbjöd honom. Han fann ock att enda medlet att kunna förena sig med Henriette, var alt skaffa sig praktik; och huru skulle hån väl vinna den, så okänd och obetydlig, som han nu var? Det fordrades icke litet i årlig inkomst, för att kunna gifta sig, helst med en flicka, som ingenting egde, och endast genom mycket sträfvande kunde nödig utkomst förvärfvas. För att dock försäkra sig om, att ingen skulie, under hans frånvaro, springa bort med skatten, friade han ordentligt, fick ja, erhölläfven, utan ringaste motstånd, makarna Weners bifall. och välsignelse, samt förlofvade sig i vittnens när