Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 2

— — — samt att helt säkert sörja ibjel sig, om hon icke fick sin tillbedde grefve, gaf fadren ändtligen sitt samtycke och det blef bröllop. Den gamla grefvinnan var ursinnig af förtrytelse. Hon, som räknade sina anor från Sturars och Bjelkars med konungar beslägtade ätter, och som dessutom var högmodigare öfver sitt adliga sköldemärke, än man vanligen var på den tiden — och det vill säga mycket — hon skulle i sitt flera sekler gamla stamträd se en oäkta gren inympad; ty så benämnde hon den borgerliga sonhustrun, den hon bestämdt nekade att inom sin dörr emottaga och den bon heller aldrig såg. Emellertid räckte brudens möderne till betäckande af brudgummens skulder, samt äfven så långt, att de nygifta kunde under ett helt år föra en för deras rang erforderlig stat. Greflven, som friat blott för penningar, orkade naturligtvis icke länge spela rollen af förälskad och snart märkte den unga grefvinnan med bäfvan hur hon bedragit sig på hans känslors rätta halt. Sorgen höll på att lägga henne i grafven; men då, efter elfva månaders förening, en dotter föddes, tröstade sig den unga, på hela sitt lifs sällbet bedragna qvinnan och koncentrerade nu kring barnet alla sitt varma hjertas känslor, dem hon förr egnat dess far, men som han så föga tycktes värdera Det vore svårt att beskrifva de trenre år, som härefter följde, då grefvens fortsatta utsväfningar bade helt och hållet länsat den af hans fru medbragta förmögenheten och äfven krediten hade alldeles upphört. Till gamla grefvinpan vände hen sig förgäfves, låtsande mycken ånger öfver att hafva bedröfvat henne. Ett oblidkeligt nej mötte alla hans upprepade böner om vidare undsättning. Hos svärfadren var det enahanda. Denne man var nog förståndig alt, i trots af dottrens både tårar och knäfall, aldrig gå i borgen för mågen och al