Aftonbladet – 25 mars 1850, sida 2

lok, som den för tidehvarf så bändelserika 16 Mars 1792 ade bredt öfver Sveriges rike, började småningom draga sig undan; dock hvilade några af dess flikar ännu fortfarande öfver visså sinnen, hvilade der med blytyngd, för att aldrig mer bortvika, utan för att, i trots af flyende decennier, följa Gustaf III:s enthusiastiska dyrkare i grafven. De med den lättsinnige och slösaktige konungen missnöjde hade vunnit sitt mål. Han tiliställde icke mer några lysande tornerspel, baler och slädpartier, bevistade aldrig mer någon opera, vauxhall eller maskerad. Han vilseledde ingen mer med sina förföriska exempel, sin lösa moral, men han gladde ock icke längre med sitt leende, uppmuntrade icke längre med sin närvaro. I det Gustavianska grafhvalfvet hvilade nu denna gestalt, som varit så rörlig, denna bjerna, som varit så verksam, och på detta grifthvalfs kalla murar hade Sveriges sånggudinnor under bitter gråt för everldliga tider hängt sina lyror, hängt dem der, för att — visserligen en gång återtaga dem, ehuru aldrig, aldrig mer så klingande, som de varit det vid den snillrike Gustafs bifallsleende. Skalder och konstnärer smögo tysta och med hängande hufvud framåt gatorna, ty innan de kunde trösta sig öfver förlusten af sin store Mecenas, åtgick en ling tid — ack! hvad säga vi?... de skulle aldrig trösta sig, trodde de; och de hade rätt — de tröstade sig aldrig. Väl ärrades deras hjertans sår, men de blödde åter friskt vid beröringen af Minnets händer, och det skoningslösa Minnet hade ingen barmhertighet med de öfvergifna. Hvad lönade det nu att dikta och sjunga, att i metriska ord och klingande toner uttrycka några öfversvallande känslor, att på duk eller med mejsel fängsla sin fantasis bilder? Det var ju ingen mer som uppmuntrade, ingen som uppsökte och framdrog den okända talangen, ingen som belönade den redan kända. Dock — man måste bemanna sig och göra sitt val — arbeta för bröd eller dö af hunger. Stora verldshändelser och oerhörda katastro