Aftonbladet – 20 mars 1850, sida 2

henne; blott det var henne klart, att hon skulle bli befriad från friherrinnan L..., och vissheten om denna frälsning uppfylide hennes bjerta med så mycken glädje, att den, bokstafligen, strålade ur hennes sköna ögon då hon utbrast: Gud vare lof! Gud vare lof! Jag slipper då ifrån friherrinnan ? Jan, svarade kungen; men med vilkor, alt du icke för andra gången rymmer, ty då tar jag min hand ifrån dig. ,Nej, sade hon helt naivt; jag skall visst icke r mma, så vidi de äro beskedliga emot mig, dit jag kommer; men ... Men?... frågade kungen. i Men annars springer jag min väg igen, det kan jag inte hjelpa. Och hvart ämnar du då taga vägen? frågade kungen, som låtsade se ond ut, men som i sjelfva verket kände lust att skratta. Jag springer till ers majestätp, svarade barnet. Men jag sade dig ju, att Jag, 1 fall af en ny rymning, aldrig vill veta af dig. Nej; var säker du, att jag då skulle förskjuta dig. Jag tror icke det, svarade flickan. Dessa fyra ord: jag tror icke det, inneburo i sig sjelfva ingen qvickhet, ej heller tydde d? på något ovanligt förstånd; dock hade man, för att rätt kunna begripa det fördelaktiga intryck de gjorde på kungen, bordt se den lilla flickans blick, då hon uttalade dem. Det låg i denna klara, något tårade blick så mycken barnslig älskvärdhet och en sådan outtömlig skatt af tillförsigt till konungens godhet; att det på en gång smickrade, gladde och förtjuste Gustaf, som räckte barnet sin hand att kyss och derefter klappade henne på hufvudet. Jag vill icken, yttrade han, att någon skall vara elak emot dig; men låt du också se att du uppför dig beskedligt, så att inga klagomil öfver dig måtle komma för mina öron. Och