Aftonbladet – 20 mars 1850, sida 2

on, äfvensom Fernando, men rörer föga derned: blotta lidandet i sig sjelf väcker deltasande endast då det är verkligt; det diktade san det blott genom att anslå åskådarens fanasi och sinne för det konstsköna. — Afven kunsen visar föga spår till nobla tänkesätt, och visserligen hade han kunnat ibågkomma rädlaren af sin krona och sitt lif med en lämpigare present, eller (då Fernando sjelf bad lerom) åtminstone bort upplysa honom om less rätta beskaffenhet. Dessa karakterer, röja med ett ord, oaktadt alla väl sagda fraser, en imnstrykning af lumpenhet, som motarbetar allt ntresse för dem. — Fernando åter, den olyck ige älskaren, är en ärans man, men har derjemte blifvit utrustad med en fadäise, som ej för alla de segrar han vunnit, ej för hans demonstration mot konungen vill gifva vika; han ir en operaälskare efter åäen vanliga dussinmodellen. En tragedi, som så helt och hållet saknar lyftning och värdighet, gifver i sanning en tragisk anblick; dock, detta är fallet med många dylika skildringar, som likväl stundom. genom en poetisk botten i någon mån söka ersätta figurernas prosa. Detta inträffar dock ej här: handlingen rörer: sig i det sterila munklifvet, omvexlande med ett lika sterilt hoflif, och har äfven ett hufvudfel, som redan vore nog att förstöra pjesens effekt. Hela andra akten är nemligen för handlingen öfverflödig: den innehåller, utom balletten, diverse scener mellan kungea och Leonora, upptäckten af den sednares trolöshet, samt en bannbulla mot henne, hvi ket allt är utan ringaste påföljd och står utom handlingen. En scen mellan kungen och Leonora hade ganska väl kunnat inrymmas i tredje aktens början; den andra är egentligen blott en hofkonsert med bal. Beträffande musiken, måste man erkänna, att kompositören gjort allt hvad han förmått för att öfverskyla poetens synder, och bland de oss bekanta Donizettiska operor anse vi denna för den bästa. Donizetti har här arbetat med mera omsorg än eljest, han har sökt närma sig till den franska smaken, ehuru han då och då återfallit i sin gamla slentrian. Recitativerna och de större ensemblerna samt körerna utgöra musikens bästa del samt innehålla partier af mycket intresse. Motiverna äro mera mångfaldiga, instrumentalfigurationen mera utvecklad, och det Hela eger en viss dramatisk effekt, jemte den teatraliska, hvilken sednare Donizetti aldrig lemnar ur sigte. Tredje och fjerde akterna synas oss vara bäst, den andra svagast. Bland solosakerna nämna vi kungens cabaletta i 3:e, Fernandos recitativ (till Inez) i första, samt cavatinan i sista akten; bland ensensblerna, duetien mellan Fernando och priorn i 1:a, evartetten i 2:a, finalet i 3:e akten som är ganska dramatiskt hållet, och der synnerligast den vackra qvintetten (Largo) förtje: nar uppmärksamhet — samt sista aktens final, hvars sednare del innehåller saker af verklig skönhet, ehuru man i dess början finner åtskilliga donizettiska fadäsier jemte flera longörer. Afven ett par körer böra nämnas såsom i olika väg rätt intressanta. Om operan, tvärtemot allt utseende, ej skulle bibehålla sig på repertoiren, så kan man denna gång ej gifva kompositören skulden, och icke heller sångarne, som hvar på sin plats ej sparat nitfulla och äfven ganska lyckade bemödanden. M:ll Berwald har ej uti något föregående parti så fördelaktigt visat sin vackra talang, som i Leonoras, förnämligast hvad sången beträffar: hennes utmärkt sonora och omfångsrika stämma har på sednare tiden vunnit en deremot svarande utbildning och hennes styl är Jika glänsande som fint nyanserad. Duetterna uti 1:a och 2:a akterna, arian i 3:e och finalscenen i 4:e akten äro hennes glanspunkter. M:1l.B:s spel utvisar ett genomfördt studium af rollen, en sträfvan att äfven i denna gren af sin konst uppnå en högre ståndpunkt, och de betydliga framsteg, som redan gjorts, kunna blott lofva det bästa i detta hänseende. För öfrigt är Leonora ett bland de partier, som både i sång och aktion äro beräknade på vissa momenter af inspiration; och om dessa ej finnas bos m:ll B., så bör besinnas, att man icke eger rätt att af någon fordra hvad som beror på en nyck af naturen och dessutom måste räknas bland de sällsyntaste fenomenerna. Såväl mill B., som hufvudpartiernes öf riga innehafvare, hafva vunnit stort bifall. Hr Ciaffei har i Fernandos roli debuterat såsom mediem af svenska sångscenen, och obestridligen har denna uti honom gjort en ganska lycklig acqvisition. Denne sångare eger er utmärkande förtjenst uti den ifver, hvarised han beträder och fortskrider på nya banor, och som låter honom mindre tänka på att fillvinnc sig, än att förtjena sin allmänhets bifall. Af ven som Fernando har han gifvit prof derpå efter operans första representation anmärkte man hos honom en stundom förekommande öf verdrift uti uttrycket, äfvensom en synnerli gast i tredje akten märkbar brist på lugn och värdighet uti bållningen. Hr Ciaffei bar sedermera öfverraskat oss med en ny uppfattning af rollen, som i sanning och artistisk halt iemnar den förra långt efter sig. Hr C:s hållping är numera enkel och ädel, hans sång energisk utan öfveransträngning, rörande utan veklighet, nyanserad utan brokighet, Uti början af sista finalet, helst vid orden: du till din konungs slott. är bjudeny c, är hans uttryck emedlertid något öfverdrifvet för situationen; dock bör det mera skrifvas på kompositörens räkning, so . här velat åstadkomma en effekt