Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 2

ade och steg in i en förstuga, lika mörk och all som en igenmurad graf. Emellertid hade han knappt tagit två steg ramåt, förr än skenet af ett ljus syntes långt ort i en gång midt för honom. Ea mycket gammal qvinna med darrande och utadt hufvud, och detta drag af försoffning och sodmodighet på sitt skrynkliga ansigte, som en hög ålder utan åtskilnad eller variation nästan alltid, liksom en förstening, lägger öfver alla tysionomier, kom emot honom, hållande en liten ljusstump mellan sina torra fingrar. . Utan att upplyfta hufvudet höjde hon ljuset så mycket hennes stela arm tillät, och då skenet föll på mannens ansigte, som var brungult, glatt och fint som bladen på en sammetsros, sade hon långsamt och entonigt: Jaså; ni är allt hemma, kära barn... Nå, nå, det är icke väder i natt för kärleksmöten, min sann... Ni skrattar... Jo, jo, gamla Ragnild är åtti år, men hon mins allt er fars upptåg, och äpplet faller icke långt från trädet... Hvad skulle ni annars här att göra, i det här samla nästet, som ni inrymt mig uti... Ni visste väl hvad ni gjorde... Gamla ugglor trifvas bäst i stenrösen,, fortfor hon med den hos mycket gamla personer vanliga seden, att gå ifrån ett ämne till ett annat. Jag klagar inte på det... det felas mig ingenting... och när ni kommer hit ibland så, fast jag icke kan se er, känner jag så väl igen er gång... alldeles som er far, min lille käre Knut... Ack! Ni skulle sett en sådan vacker gosse han var, och hvad han höll af mig sen, fast han var en vildbasare... Ni liknar väl honom mycket? ... Gör ni icke det?, Och liksom hon sjelf kunnat dömma derom, vände hon sina blinda, men likväl klara, ögon stelt åt det håll der hon förmodade den inkomne vara. ,Ja.s. ja visst, köra Ragnild, svarade man