Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 2

nen i brådskande ton, gif mig nu ljuset, som du håller... du behöfver det icke, du.n Nej, jag tände det för er skull, när jag hörde porten knarra... Se här... men säg mig först innan ni går, bur Knut mår, om han aldrig tänker komma hit... det är så länge sen jag hörde något af honom. ..n Stackars Ragnild, har du nu glömt igen att min far är död för många år sen... och likväl väntar du honom jemt, fastän du ögonblicket förut talat om hans begrafning. Ja, ja, det har ni rätt i, kära barn... Jag är en gammal stålle,, sade gumman, suckande, och vände långsamt om samma väg Lon kommit. Mannen deremot, som med någon tvekan och en rynkning på sin öfverläpp, mellan sina fina och hvita fingrar fattat den flottiga ljusstaken, var med några lätta språng uppför en brant och bristfällig trappa, som förde till öfra våningen, eller rättare frontespicen, i den gamla byggningen. Uppkommen på en temligen stor vind, vek hån af i en liten smal gång eller korridor, upptog en nyekel och öppnade en dörr till venster, den han sorgfälligt stängde efter sig och tände en lampa, hvars klara och milda sken snart upplyste hela det rum, hvari han befann sig. Detta rum var stort, med väl bibehållna tapeter af gyllenläder och gammalmodiga möbler. En säng med sparrlakan, en liten lakerad kommod på höga spensliga fötter, ett toalettbord af inlagdt trä med perlemosirater och en liten rund spegel med silfverram samt några klumpiga hvitmålade ländstolar med öfverdrag af tjockt guldgult sidensars, likadant som gardinerna och sängen, fullbordade möbleringen i denna gamla sängkammare, der hvarje vrå förtäljde scener ifrån en lävgesedan försvunnen tid. Den person, som nu befann sig der, hade