Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 2

bon kom ihåg att de bodde i en stor stad med många röda hus, men icke hvad staden hette; att hon seglade på ett stort vatten, men icke hvarifrån skeppet kom. Och sitt modersmål lär hon hefva bland truppen alldeles förglömt, ty icke ett enda ord danska förstod hon.n Finnas inga bokstäfver på sjaletfen ?, side kaptenen. Två, svarade drängen, och vi sågo verkligen i ena hörnet ett A och ett E. Hvad hette er broders bustru? frågade jag. Det sade han mig icke,, svarade han; men bär ha vi sjelfva nyckeln., Man hede emellertid uppstigit från bordet utan att längre vänta på vår återkomst. Konrektorn sökte sin broder, och Alice mig. Han kom först och just i samma ögonblick som brodern, med halsduken upplyftad, yttrade de anförda orden: Hvad i all verlden kommer åt er, j unga menniskor?, utropade den gamle. Hvilka komplotter gör ni här upp tillsammans?, Jeg ver otetönk. 2m nog att vilja utan lörberedelse förtälja för honom de gjorda upptäckterne; men den mera försigtige sjöofficern fattade min hand och sade: Icke så het, min vän; låt mig ensam stå till rorslb Han gick pu bära mtl bredren och tilltalade honom sålunda: Det är en nödvönd gh et — jag ber dig noga uppfatia det — ati jag gör ett hastigt inbugg på din munterhet och väcka allvarsamma minnen — hvad hette din saliga hustru ? Koprektorn gjorde, stora ögon och sade: Min Gud! Hvarföre frågar du derom nu? . Hon hette Adolfina Ewers. I detsamma föll bans blick på helsduken, och det såg ut, som om ban tyckte sig igenkärna den. Nu inträdde Alice. Jeg föll om henzes hals, kzptenen om brodren SI me n comtes: en ropade: Stilla er, och ice a! derni!n Jag var berusad af glädje; intet förmådde bejda den. Få ögonblick derefter ligo fader och dotter i hvarandras armar. ke lifvet AT UT7