att ett såant huserande kunde räcka länge, och ati oj bågen spännes så, att den brister å någondera sidan? Den som vill synas föra hofså dock hellre offentligen visa hvad nser vara den rådande hos sina pa: en den som har sin publik bland den min bildade klassen, borde väl något tänka på nödvändigheten att icke göra publiciteten endast till ett fält för passionerna. — Vi lofvade härom dagen att närmare upptaga några anmärkningar, som tidningen Reform framkastat angående de politiska och ekonomiska reformernas otillräcklighet att tillfredsställa arbetsklassens billiga fordringar på en förbättrad belägenhet och att i sammanhang dermed söka visa, huru den skola, som man troner; m mera specielt benämner sociahsternas, tager felt om sitt mäl, i det den dels gör sig upp idcer som, åtminstone till en stor del, strida mot sjelfva naturlagarna för arbetets, kapitalets och produktionens förhållande till hvarandra, dels också aflägsnar de fördelar som verkligen skulle kunna vinnas derigenom, att den utgår ifrån det antagandet, att arbetet och kapitalet nödvändigt stå i ett fiendtligt förhållande till hvarandra när de finnas på olika händer, satot i och med detsamma föreställer sig den arbetande klassen och den borgerliga klassen såsom tvenne klasser med till sin natur intressen. såsom man väl vet, ett ämne, som ; länder redan blifvit afhandiadt i volymer, och således icke kan uttömmas genom en ikel; men vi kunne likväl alitid uppbesvara de inkast, hvilka Reform framstä!!t vid ett föregående yttrande i Afton bladet i afseende på de förstnämnde reformerna. Den enda svårigheten som företer sig vid en sådan diskussion, hvilken i öfrigt raturligtvis rör sig omkring de enklaste grundsatserna i statse! imien, är den egenheten som anhängar: socialismen ofta förete, att om man till. der mställer de solklaraste axiomer och slutsatser dragna med den strängaste logiska slutföljd, så inlåta de sig icke i svaromål derpå, utsn upprepa endast ånyo de dogmer hvilka de en gång omfattat såsom blott och bart trossatser, och dermed är det då naturligtvis slu! nå räsonnemanget. Det är likväl möjligt, at: redaktörene af Reform hafva den aktning för orskningen och ett så ärligt syftemål att derigenor omma :ill sanningen, att de icke följa do:ta exempel, och det är i detta hopp som vi skole framställa våra erinringar. Såsviv en iniedande anmärkning härvid torde det vara ur vägen att påminna om, att den gelske tänkaren och filosofen Jeremias Bentham redan för många år sedan såsom statsvetenskapens och regesus högsta mål: the greatest happigreatest number — den största Möjliga vältrefnaden åt det största möjliga antalet. Detta var, såsom man ser, icke så mycket en politisk, som fastmer en socialistisk princip, emedan den icke angick statsskickets form, un individernas vilkor, och utgjorde i sjelfva verket samma önskningsmål som socialisterna vwvi!ja vinna. Denne Bentham blef emeller:id den egentlige grundläggaren af den politistt radikala eller demokratiska skolan utan afseende regeringssättets form af monarki eller republik. Denna skola fick småningom inom vetenskapen allt flere adepter, hvilka alla ko:n:no till den slutsatsen, att de verksaminasi imedien till det sökta milets upphinnands äro statsinrättningarnas förenkling, de offer: ga göromålens återförande så mycket som möjlig: till sjelfstyrelse, afskaffande af så dana privilegier som bilda serskilda stater i staten, samt frihet i alla riktningar: samvetsfrihet, yttrandefrihet i tal och skrift, näringsfrihet, som lemnar en hvar rätt att föda sig med I!o igt arbete, handelsfrihet, som bidrager att förskaffa en hvar alla förnödenheter för bästa möjliga pris, och så vidare. Det var samma grundsatser som gjorde 4789 års revolution i Frankrike, hvarigenom alla feodalrättigheter å ena och tvungna servituter å andra sidan samt alla bördsföreträden då afskaffades, ehuru en del af de förra olägenheterna sedan ånyo infördes i följd af en inträdande reaktion al krig som utarmade landet, gjorde en mängd arbetskrafter onyttiga för den egentliga produktionen och sög de arbetandes märg för stora armers och fälttågs underhållande; samt al olitiska företräden som gåfvos åt penningen, och hvarigenom den vida större delen af befolkningen uteslöts från lagstiftningen och de berättigade ställde så till, att den tyngsta delen af beskattningen kom att drabba mängden, hvarigenom lefnadskostnaden blef dyrare. Att tillvägabringa de nyssnämnda medlen för den stora mängdens vältrefnad har likväl allt sedermera utgjort den politiska radikalismens eller det demokratiska partiets uppgift, och ingen lärer kunna bestrida att det sociala tillståndets förbättring hos mängden utgör sjelfva ändamålet med detta partis politiska sträfvanden. Men, säger Reform, och andra anhängare af den sig sjelf så kallande socialismen, det är godt och väl, att privilegier och monopolier afskaffas; att klassoch skråvälden wundanrödjas, hvilka fördelar har då arbetarea haft af det redan undangjorda? Härpå svara vi för det första att åtminstone hos oss så ganska litet ännu i detta hänseende är undangjordt, att man icke mycket kan döma deraf. Likväl vilje vi följa Reform vidare: Näringsförfattningen, heter det, har af Aftonbladet länge varit fostrad till dess den trädde i dagen; och hvilken lycka skänkte den åt den arbetande klassen ? Här måste vi till en början erinra derom, att den utfärdade näringsförfatiningen visserligen icke utgör någon kompleit näringsfrihet; tvertom har blott en liten del deraf vunnits, en MågOb ur d vättiohat att idka