lade permanensbeslutet, åter samla sig och fortfarande bestå såsom de enda berättigade represez-snuter af tyska folket, i händelse det sammas aospråk skulle erkännas. Sedan med tyska nationalförsamlingens sprängning i Stuttgart, folkets enhetskraft var bruten, kunde det ej blifva regeringarna svårt, att med vapenmakt qväfva isolerade resningar för upprätthållandet af denna enhet. Vi kunna ej här iniåta oss uti detaljerna af den strid, som i Pfaiz och i Baden kämpades för författningzor. emot den oerhörda öfvermakten. Denna orgliga broderstrid, som för es med beundrensvärdt mod, men utan hopp om se ger för sak, för hvilken den kämpades; den bicciga men föga ärofulla seger öfver ett litet men ädelt folk, som trodde sig böra föra enhetens och frihetens fana för hela Tyskland; afrättninserna af sådana män som Dortu, Tiedemann, hetz, Biedenfeid, Trätschler m. fl., som med innerlig öfvertygelse kämpat för en god sak; samt slutligen det sorgliga afsked, som, efter sex veckors strid,så många tappra män måste taga af sitt tyska fädernesland, för att på fremmande botten söka en ogästvänlig tillflyktsori: allt detta lefver i ett alltför Llifligt minns för att göra en utförligare framställning derom nödvändig. Men vi kunna ej lemna net af denna sednaste och hjeltemodigasiv strid för Tysklands frihet, utan att ännu ena sing med bestämdhet tillrättavisa såsom för:a!, att tyska folkets enhet och frihet, sådana de biilvit fastställde genom förfatiningen af don 28 Mars, blott varit en förevändning Uli Jenna strid, och att densamma hade gällt ett belt annat mål: den sociala republiken. Den a revolutionen var tillintetgjord. Den suvsräna, konstituerande församlingen existerade ej mer; resningarna i Baden, Pfalz, vid Rhen och i Westphalen, voro fuilständigt undertryckte; besluten af riksdagarna i Köln och Königsberg blefvo utan resultat, och riksföreståndarenscentralstyrelse, den sista återstoden af revolutionen, förde nu blott ett skenlif. Kontrarevolutionen hade tillkämpat sig en fullständig seger. Den kunde nu skrida till uppbyggandet af det verk, som den ville organisera. nå den återvunna terrängen. Men hör. mer än någonstädes, visade sig kontrarevoiutionens vanmakt, då den fulländat tillintetgöre!severket och gjorde försök att sjelf skapa, eilcr återställa hvad som af stormarna 1848 och 1349 blifvit omstörtadt. Den måste inför hela verlden lägga i dagen sin oförmåga att afde sammanvräkta ruinerna kunna åstadkomma det ringaste som svarade emot dess eget syfi ma: Preussen gaf sig skenet att vilja, äfven utan det tyska folkets medverkan, kalla till lif en tysk förbendsstat, och Trekungaförbundet är ett so vittnesbörd, att man med vapenmakt vi: för ett ögonblick kan kufva ett folk, men ickupprätta en stat. OÖOs errike bemödade sig lika ifrigt att, trots motståndet af Tysklan Is fö!k och furstar, återställa det gamla statsförbuxdet. Interimsstyrelsen och regeringskommissionen i Frankfurt äro frukterna af denna verksamhet; man har derigenom väl förmått b.la revolutionen i schack, men icke lyckats fullinda restaurationen. Vi gifva här ramställning af dessa försök och dekande. Den 23 April sammankallade preussiska regeringen alla tyska staters sändebud till rådplägning om reglerandet af den tyska författningsfrågan. Verket strandade, innan det ens sett sin början. Ty af 39 stater sände blott 4 befullinäitigade, af hvilka den österrikiska egentligen icke deltog i öfverläggningarna, och Bäjerns vägrade sitt bifall till Preussens förslag. Följlen deraf blef att Preussen ingick det bekiaxsl:ga förbundet med Sachsen och Hannover, som skulle tillvägabringa upprättandet af e:t nytl tyskt rike. Trekungaförbundet af den 26 och 28 Maj förenade närnde stater uti ofoch deffensifallians mot revolutionen, och framkom med ett författningsutkast för tyska riket, som, under upprätchållande af det gamla förbundet, och inom detsamma, skulle bilda sig genom fritt anslutande till denna författning, under det att, till erkännande af densamma ett riksparlament från de allierade staterna skulle sammankalias. Trekungaförfattningen aflägger, liksom den preussiska författningen af den 5 December, genom si!t innehåll ett omisskänneligt vittnesbörd om kontrarevolutionens oförmåga att sjelf skapa något sj-lfständigt verk. Den är till sia yttre form lik riksförfattningen af den 28 Mars; men den eiuderar grundrättigheterna, försvagar riksstyrelsen till fördel för de individuella staterna, sätter i exekutifstyrelsens ställe ett furstekollegium, förminskar folkrepresentationens befogenhet, mot hvars beslut ett trefaldigt, absolut veto är uppstäldt, och beröfvar slutligen hela verket dess värde och betydelse genom vallagen, som upptager trenne klasser, och genom hvilken icke folket, utan blott den lyckligast lottade minoriteten af detsamma, skall representeras i folkhuset. Efter denna vallag