Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 1

o terblick på 1849 års politiska tilldragelser. ) TYSKLAND. Ringa var antalet af de män, som ännu höllo stånd för att representera och beskydda folkets rättigheter; faran ryckte allt närmare och hotade att tillintetgöra, icke blott den tyska nationalförsamlingens verk, utan äfven församlingens egen existens. Men ännu uppgåfvo de icke den stora sak, för hvilken de beslutat att kämpa; ty trots det våldsamma mot-iåndet uttalade sig folkets röst allt mäktigare för dess författning. Uti Preussen från Königsberg ända till Saarlouis, i Bäijern, i Wä tenberg, Nassau 0. s. v. uttalade sig allmänna opinionen högljudt för riksförfattningen, under det i Baden och Pfalz resningen hade utveck!at sig till en fullständig och gemensam organisation, samt till en ordnad regering. Nationalförsamlingen förklarade sig nu beslutmässig vid närvaro af 100 medlemmar, och förlade den 30 Maj sitt säte till Swttgart, emedan hon i anseende till alit större truppmassors sammandragande i grannskapet af Frankfurt, icke mer ansåg sig betryggad i sistnämnde stad. Sedan; i följd af denna åtgärd, ytterligare 26 medlemmar afgått, men deremot sådana män som Jakoby m. fl. intagit de afgångnes plats, samt såväl den bäjerska regeringen, som centralstyrelsen, protesterat mot rättsgiltigheten af nationalförsawlisgens beslut, fattades, under presidium af Löwe och Kalbe, de märkliga besluten af den 6 och 7 Juni, i följd af hvilka många af de deruti deltagande blifvit anklagade för högförräderi. Geaom dessa beslut förklarades det under tiden proklamerade Trekungaförbundet vara af noll och intet värde, och delaktighe: uti valen till detta förbunds riksdag brännmärktes såsom högförräderi; riksföreståndaren afsattes och ett regentskap, bestående af Frans Raveaux, Carl Voigt, Fredrik Schäler, Henrik Simon och August Becker, tillsattes och anförtroddes högsta befälet öfver rikshären, samt erhöll uppdrag att med kraft genomföra riksförfattningen. Den tyska nationalförsamlingen, den tyska nationens sista lagliga representant, det enda ännu återstående och fullt berättigade uttryeket af 1848 års revolution, det sista moraliska stödet för verkliggörandet af det tyska folkets sträfvande efter enhet och frihet, som bittills icke angripit med våld, eller sökt störta någon af da författningsfiendtliga regeringarne, skulle nu tillintetgöras genom regeringen öfver ett folk, som med entusiasm förklarat sig för den från församlingen utgångna författning, samt senom en man, som intill sista ögonblicket deltagit uti dess verksamhet. Den tyska nationalförsamlingens våldsamma sprängning uti Stuttgart, den 18 Juni 1849, är ett bedröfligt moment i det tyska folkets historia. Vi vilja icke alltför hårdt döma öfver ministerpresidenen i den wäirtembergska konseljen, Römer, som dittills förvärfvat sig så stor förtjenst om Tysklands enhet och frihet; historien skall komma att fälla en mildare dom öfver henom, in öfver de personer, genom hvilkas frihetsfiendtliga sträfvande en sådan man som Römer kunde komma i den förhatliga ställningen, att förfara med rått våld emot den tyska nationens oantastliga representantförsamling, för att, såsom han trodde, rädda sitt fädernesland från faror, som hotade detsamma, icke genom nationalförsamlingen, utan från gemensamira fender. Nationalförsamlingens qvarvarande medlemmar, med sådana män som Schoder och Uhland m. fl. i spetse , den tyska folksuveränitetens sista behjertade kämpar, sökte upprätt-hålla den nations värdighet, som de hade att representera, äfven i detta sista ögonblick. De skiljde sig för att, enligt det i Frankfurt fat) Se A. B. JM 23, 25, 31, 355 och 45. — —L rr