senere ———— Sr rr nför sina Konstdomare: alla finna fel, men cke alla desamma; hvad den ena prisar klanIrar den andra; och ville författaren vid en ny upplaga följa alla de rättelser och råd, han smottagit, så skulle det gå honom med hans bok, som det enligt fabeln gick den åldrande mannen med hans hufvud, ur hvilket en ung ilskarinna utryckte .de grå håren, och en älIre de svarta: så att den beskedlige stackaren ill slut icke hade ett enda i behåll, utan satt ullkomligt skallig emellan dem. Men många stränga domare äro icke alltid ett ondt tecken; le bevisa att man letar efter fel. De stridiga änkesätten öfverensstämde dock deruti, att hon sjöng gudomligt och hade — en stor mun. Det sista måste jag, ehuru ogerna, sjelf medsifva. Men, sannerligen, ingen af oss hade innu sett henne. Midt under måltiden kom hon tillbaka. Den ippmärksamma värdinnan lemnade henne sin stol bredvid mig, under yttrande, att de begge ranska bäst kunde underhålla hvarandra. Detta nträffade; ty aldrig förr hade jag hos ettfrunimmer funnit en så fin belefvenhet, förerad ned så djup känsla; och likväl ombytte hon, ned en egen lätthet, ämnet, så ofta jag bragte tt nytt å bane. Huru gerna hade jag gjort venne sjelf till ett sådant. Men på jemn väg rick detta icke för sig, och omvägar ledde ej eller till målet, eftersom hon beständigt vek f eller också med ett konstigt språng vände ldeles tillbaka. — Skada, tänkte jag, att len mun, som talar så vackert, icke sjelf är racker I . Jag erfor icke mer än, hvad jag redan hade örmodat, att comtessen var hennes välgörarinna ch enda vän. VI. JULBALEN. . Man torde finna helt naturligt, att jag behöll mitt sednaste nattherberge, äfvensom att jag n hel timme lyssnade vid tapetdörren. Men örgäfves: icke det ringaste förspordes från dr förklarliga. Slutligen jagade mig sömnen och sölden i säng. Efter en oafbruten och vederqvickande hvila vaknade jag i dagmmngen. Jag klädde mig och gick till fönstret. Det var töväder. Grå