Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 1

förvånande tillvexten af nybyggens folkmängd förvandlar inom få år en samling torftiga ko jar till blomstrande städer, och dessa städer byggas och förkofras genom utvandrare från moderlandet, hvilka medföra sitt ärfda tycke för dess varor och sina gamla förbindelser med hemmet. Som exempel anfördes, att medan Kina redan, ehuru långsamt, begynner få smak för engelska varor, hemta invånarne på Mauritius ännu sina viner och sina möbler från Frankrike, deras fordna moderland, oaktadt Mauritius i de 30 sistförflutna åren stått under Storbritanniens välde. I motsats häremot set man Australierna hålla sig vid gamla Englands kläde och porter. Såsom faktiskt kan antagas att England har lika lätt att öppna nya marknader för sina varor, som att åt sig öppna gamla, på hvilka det icke förut haft någon rörelse. Vid undersökningen af kolonialfrågan ansåg lord Russel tre omständigheter förtjena särskildt afseende, nämligen: koloniernas styrelse, uts vandringarne till dem utan och med understöd, samt den endast till vissa kolonier inskränkta förvisningen af straffångar. Ministerens plan till reformerna i sjelfva kclontalstyrelsen angick, enligt lord Russels ös vertygelse, den vigtigaste bland dessa frågor. Förslaget att England skulle gå koloniernas e mancipationssträfvanden i förväg, och skilja sig fråa sina koloniala besittningar alldeles, ansåg han som ett frånträdande af moderlandets värdighet, en uppoffring af dess styrka och ett åsidosättande af mensklighetens pligter mot: kolcniernas urbebefolkning, hvilken England vore i tillfälle att civilisera.. Han förklarade ko!cnierna äfven oskattbara såsom en borgen för Storbritanniens handel, och såsom förskansningar emot fiender, i hvilkas hand de oundvikligt måste falla, om England upphörde att försvara dem. Vid utvecklingen af de särskilda utkast till koloniernas framtida förvaltning och det olika mått af af sjelfstyrelse, som ministören ansåg dem böra medgifvas, påpekade ministern de sednaste händelserna i Canada, såsom bevis för omöjligheten att uppdraga en öfverallt tillämplig gräns emellan befogenheten till lokal lagstiftning och behofvet af lagstiftningsåtgärder frin moderlandet. Det system, som han nu före log, erkände ban att blott vara en förnyad tillämpning af den redan följda grundsatsen, enligt hvilken kolonierna fått fullkomlig frihet i handel och gemenskap med hela verlden, och i politiskt hänseende befogenheten till brittiska samhällsinrättningar för alla Storbritanniens undersåtare. I Canada trodde han sjelfstyrelsen redan så långt utsträckt, som säkerheten medger. Han öfverraskade huset med en bekräftelse på den ofta i tidningsberättelser omvämnda, men icke allmänligt trodda uppgiften, att hemställningar verkligen inkommit från Cansda till kabinettet, om frihet för Canada att införlifva sig med Nordamerikas Förenta Stater; men han tillade härvid, att Storbritanniens välde skulle, .under hviika äfventyr . som helst, komma att bibehållas ostyekadt. Nya Skottland vore till samma grad sjelfstyrdt som Canada, men hade fortfarande visat lugn och belåtenhet. Svårigheter hade mött för införandet af det representativa systemet i Cap-kolonien. Dessa voro dock nu besegrade, och en vald representantförsamling skulle snart komma till stånd derstädes, jemte ett öfverbus, under titel af lagstifiningsråd, äfven utsedt genom va!, men efter en högre census. Den för Australien tilltänkta konstitutionen består blott af en enda kammare, som tilltvå iredjedelar skulle väljas af folket och till en tredjedel utnämnas af ortens kolonialstyrelse. Denna statsinrättning hade redan varit i fråga några år och tycktes gillad af kolonisternaq Men intet hinder kommer att läggas för der: g befogenhet att ändra den, i fall den skulle genöm erfarenheten befinnas otjenlig. — Port Phillip skulle representeras från MNew-SouthWales, och ett populärt element införas i förvaltningen af Van Diemers Land. — Frågor, som röra alla tre koloniernas — Australiens, New SoutH Wales och Van Diemens Lands — gemensamma angelägenheter, skulle afgöras genom majoritet af två ibland dem; och till denna majoritet komme den ännu oafslutade vigtiga frågan om koloniernas obebygda områden att hänskjutas. I Nya Zeeland hade några försök till grundlagsstiftning redan förekommit, men misslye