Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 1

åhörare och åhörarinnor lemnade åt oss sjelfva och våra örons förnöjande. Det hade blifvit afton. Vi höllo på med en symfoni, då jag under en paus blef varse ett fruntiinmer, som jag ej förut bemärkt. Hon stod vid sidin af mamsell Hansen, längst nere vid dörren och hörde på, med nedslagna ögon. I handen böll ton en pappersrulle — det måtte v ra hon — Alice! men oaktadt min högst spända nyfikenhet kunde jag skänka henne endast en flygtig blick, ty musiken tvang mig med sig. Symfonien var slut. Hon framträdde sakta, blygsamt, men icke blyg. — Pytt! upprepade jag i tankarna Fiedlers uttryck, då jag närmare betrakrade henne — — vacker figur; men icke något utmärkt an sigte — så kallt, så liflöst! Hennes ögon såg jag ännu icke, utan först långt efteråt, ty de betäcktes västan till hälften af ögonbåren, och hon fästade dem icke på någon: de öfverforo erdast helt flygtigt den, hon talade med. Hon kom fram till oss, uppvecklade rullen och sa. de med ett tvunget uttal, som tillkännagaf hennes franska härkomst: Jag känner denna soprano och ar den syngit förr; med assistance af er, mine errerln De som nu gjorde stora ögon, voro alla vi errer, men ingen större än kapellmästaren; hans ansigte blef en half gång til! så långt som annars; ban glodde på hente, som om hen ej rätt fattat bvad hon sade, Hvem för an? frågade hon med ett flygtigt ögonkast omkring i kretsen. Jag, jag! svarade bean hastigt, anvisade henne, bugande, plats framför sin egen notstäl!sre, samt framtog och fördelade de ackomparjerande stämmorna med mycken beskäftighet. Jag fick ingen — hvarmed jag var serdeles belåten — och ställde mig bland de få åhörarne. Hon såg sig om, Fiedler nickade åt sina medspelande och knackade med stråkspetsen mot noterna; hon fattade sina med hegge händer — dessa voro i sanning vackra —stzek fram den högra foten litet (den var serdeles nätt), böjde på tån tre serskilda gånger, och —;