Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 3

(Insändt.) Om det nya påbudet i afseende på periodiska skrifter. Hvilken allmän indignation den rya postförordniogen i afseende på periodiska skrifters försändande med posten ellestädes väckt, torde tit. lätt kunna föreställa sig, och något deraf har också framburits i offentlicheten genom tit. tidning. Då i endraländer banden allt mera lossas på fri yttranderätt och lättheten att publicera menniskotankens alster så väl i politik som vetenskap och religion, allt mera befordras, tyckes man här i landet vilja trängre hopdraga dessa band och förvandla saken till ett rigtigt strypsystem. Om man än förbiser de bättre lottade för hvilka det är en obetydlighet, om prenumerationspriset på en periodisk skrift uppgår till en rdr mer el!ler mindre, så är det dock en hel annan sak med de fattigare äfven inom den bättre klassen och isynnerhet allmänt bland allmogen, hvilken noga beräknar styfvern, om priset på en litterär produkt är femtio procent mer eller mindre. Då nu hegäret efter läsnipg vaknat äfven bland samhällets lägre klasser, och flera i åtskilliga ämnen arbetande periodiska skrifter för närvarande utgifvas i den mening stt kunna bringa den allt mera stigande bildningens resulteter äfven till dessa klasser, så är det bårdt att se sådana hinder för ofvannämnde ädla sträfvande läggas i vägen, som nu sednast skett genom förberörde förordning. Antag att en periodisk skrift har två tusen prenumeranter; de två tusen exemplaren hafva bittills kunnat afsändas i två å tre hundra omslag, emedan på en hand tagits 40, 20, 30 och flera exemplar; men efter nya förordningen behöfves således 2000 omslag med sina 2000 utanskrifter, och i stället att postembetsmännen haft 200 å 300 exemplar att ordna i serskilda postväskor, få de ru 2000! Den stora skillnaden i besväret för utgifvaren eller afsändaren måste betydligt föröka hans omkostnader och följaktligen prenumerationspriset; men ack i samma mån förminska prenumeranternas antal, och i följe deraf göra mången ganska välgörande periodisk skrift omöjlig att utgifvas. Och hvsrtill tjenar egentligen denna förordning? Ar det en svårighet för postmästarne att förekomma bedrägerier, då de blott hafva 200 konvoluter att öfva observationsförmågan på, långt svårare måtte det blifva, när de få 2000; och bedrägerier kunna lika fullt begås af den som är fallen derför. Om vederbörande anse den plikt af 6 rdr 32 sk. bko, som för närvarande drabbar missbrukaren af portofriheten, icke vara nog afskräckande, så kan den ju ökas ända till 66 rdr 32 sk. eller deröfver. Den nya förordningen bör derföre icke blott suspenderas för innevarande år, såsom Stockholmsförläggare nödropat, utan helt och hållet abrogeras, om icke skall väckas mera ond blod, än som reden skett.