Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 1

låta höra af sig, med mindre ban kunde återvända som rik man; hvilket nu var failet IV.: COMTESSEN. Kronfogden var en serdeles god violinspeJere och hade på måfå medtagit ett skrin, fullpackadt med musikalier. Sex af de öfriga spelade olika instrumenter, men sådana funnos tyvärr inga på Ulfvedal, utom en fl jt, tillhörig kammarrådet. Dock för detta visste man råa: en vagn sändes till staden att hemta stadsmusikanten med hela hans förråd. Undertiden ledo vi dock ingalunda af ledsned. Efter en stadig. frukost, vid hvilken skolmästaren och hans behornade substitut gåfvo rikliga ämnen för skämt cch löje, tog kronfogden fram sitt instrument och. spelte upp en vals, som straxt ryckte de flesta med sig; och eftersom det ej fenns damer nog, måste också berrar dansa med hvarandra. De återförenade Bröderna sutto med törnöjd min tillsammans och si60 uppå. Pe släppte nästan aldrig hvarandras; händer; vch den äldre isynnerhet — jag tror, att konrektorn var femton till sexton år framom — passade på den andra med en ängslan, som om han fruktade att ånyo mista honom — såsom en nygift man, sade kronfogden, passar på sin unga bustru. Kom köpmannen honom ett ögonblick ur sigte, frågade, han orolig: hvart tog väl Christian vägen? Har ni sett till Christian ?, och sökte tills ban fann honom. : Det ena tidsfördrifvet afiöste det andra, och den treflige kameralisten var själen i dem alla. Han gjorde också ett par gånger ett vidunderderligt konststycke: ban fick Qvintus att skratta så häftigt att man kunde se hans tänder. Dagen var tillända, ipnan vi märkte det, cch qvällen likaså. Samtliga fruntimren bade äfven låtit föra sig ned i denn2 munterhetshvirfvel, så att man först, då det blef sångdags,