efter hvilka jag suckar. Då jag hade tagit stora philologicum, gjorde jag en resa till de nordtyska uwuniversiteterna. I Kiel såg jag först min saliga hustru. Vi kommo att älska hvarandra, och då jag året derefter hade fått mitt närvarande embete, reste jag dit och höll bröllop. Här teg han, tryckte sina ögon emot lakanet och fortsatte: Fem år lefde vi tillsammans. Min vän, intet ondt ord vexlades oss emellan under dessa fem år. Kommer ni ihåg det sista kapitlet af Salomos Ordspråk? Der har ni beskrifning på henne. Ja, hon gjorde mig godt och ingenting ondt i alla sina lifsdagar,. Här sönk han tillbaka mot kudden och gret, men icke länge; åter reste han sig och sade: Min svärfar var köpman, en innerligt god man; han var sjuklig till helsan, hade svagt bröst. Efter de fem lycksaliga årens förlopp kom bref från hans maka, att hans dagar voro räknade, och att han ännv hade en enda önskan här i lifvet, den att före sin död få se sin enda dotter. — De hade också baft en son, men han dog kort före fa dern. — Hon ville resa — hon borde väl de också; men det var mig icke möjligt att led saga henne längre än till Kolding. Der skilj des vi. Der såg jag henne för sista gången men icke henne allena. Vårt enda barn, e! kär dotter, fyra år gammal, hade fått följ med och borde nu vända tillbaka med mig Men då hon skulle taga afsked af modern, ble det en gråt och en jemmerklagan, och den en: ville inte lemna den andra. Och slutet blef latt de begge åtföljdes, och jag reste ensam til I milt hem. Gode vän, vet ni hved det vil säga alt vänta? eller vet ni icke, huru för färligt långsamt tiden då förefaller? Dagen ef ter min hemkomst skyndade jag sjelf till post I kohtoret; ty jag beräknade, att hon kunna iskrifva mig vil från Flensburg, Men det fann intet bref. Dock lugnade jag mig, i förvän tan att nästa postdag säkert skulle medför bref. Icke heller då kom något. Jag hade flu Igit dit, men hemåt gick det sakta. Nu be gynte dagarna att förlängas; nätterna likaså Jag vacklade mellan hopp och fruktan, mella; Ae ON Se