Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 2

brädväggen. Omsider slutades stillestånd. Jag var redan nära att insomna, då ett väckande tuppgal ljöd uteiden långa gången. Ett fnisslande i sidorummet lät mig förmoda, hvem det var, som praktiserat den lefvande väckaren i vårt granskap. Men det stannade icke dervid. Tuppen hade börjat sin fanfar för andra gången, då han blef afbruten genom ett larm af helt annan beskaffenhet och som i sanning förskräckte honom ännu mer än mig, ty han utstötte ett skärande skrik. Det lät nemligen som om flera välskodda hästar kommo galopperande oppför trappan, som ledde till korridoren, och fram och tillbaka i densamma. Det föreföll mig alltmera tokigt. Min kammerkamrat, som hittills sofvit sött ofvanpå dagens ovana ansträngningar, vaknade ändtligen, satte sig upp, lyssnade och mumlade för sig sjelf: lemures nocturnaque spectra!) Jag svarade intet, emedan jag väntade på hvad som nu månde ske. Men spektaklet upphörde. En djup stillhet följde, som dock snart afbröts, i det den ena af muntergökarne med dof och skälfvande stämma deklamerade: Und immer weiter hop hop hop Gehts fort im donnernden Galopp — Vidare kom ban icke; ty vid en dundrande stöt flög dörren upp på vid gafvel, och midi i öppningen visade sig — en dvärg med et långt hvitt skägg. Jag blef icke väl till mods och konrektorn lika litet. Sofver ni? hvi skade han. Jag svarade nejo; men i detsam ma upplöstes gåtan: den lille mannen bräkte det var — en getabock. Såsom jag sedan ficl -veta, gick han fritt omkring hvar han beha Jgade och lärer nu under natten sluppit in: Jkorridoren med de fremmande, som verkligen I voro helt oskyldige häruti. Fruktan, när dess naturliga orsak uppdagas, går gerna öfver i I vrede. Så gick det också för mig. Jag sprang Jupp och grep Mats om ena hornet; och som jag ännu trodde, att detta var ett puts af de fyra spektakelmakarne, drog jag honom fran a rirsesnaend !Y Gastar och nattliga spöken !