Aftonbladet – 23 februari 1850, sida 2

RA re rn tre rr än han, och att en kakelugn eller något annat varmt nu vore en önskelig ting. Discipeln förstod straxt hans mening, sprang till racken och framtog der en flaska med fluidum, hvaraf vi alla, utom konrektorn, togo hvar sin klunk, Emellertid kom kusken tillbaka och berättade att vi befunno oss vid kanten af en skog — hvars namn jag icke minnes — en fjerdingsväg från Ulfvedal, och att han snart skulle hitta på rätta vägen. Han körde nu först med räcken. Det upphörde efterhand att snöa uppifrån. Blåsten tycktes hafva saktat sig; vi hörde endest ett doft susande i den förmenta skogen. Och då vi dertill hade fullkomligt skygd af den, voro vi väl till mods, i Loppet att snart vara under gästfritt tak. Detta hopp skulle dock icke så bastigt uppfyllas: vi körde och körde, men intet Uifvedal syntes till. Efter en god halftimmes färd öfver en mycket ojemn mark, på hvilken vi litet emellan voro på väg att köra omkull, stannade kusken med den trösterika förklaringen: at han icke visste hvar vi voro. Afventyret, som hittills för sin nyhets skull bade roat mig, började nu att lifva litet betänkligt. Kammarrådet bannade sin kusk, kusken simma hästar; men min konrektor tröstade oss med! sodales! et hec meminisse juvabitn) och den stackars Qvartus tröstade sig sjelf med ännu en tår ur flaskan. I detsamma varseblef kusken spåret af en rack framför oss. Vi beslutade alt följa det, i hopp 211 innan kort framkomma till en eller annan mensklig boning. Vi körde och körde; och se, jju längre vi kommo, ju mera banad blef vägen. Vi körde åter i glad förundran öfver den väl tillkörda vägen. Men ännu sågo vi hvarhen hus eller by: det var obegripligt. OmsiIder upptäckte vi något svart tätt framför 0S5. Kusken stiger af och finner, att det är ett a! hans egna hästtäcken. Det befanns då, att vi öfver en timme hade kört i cirkel i vårt eget spår, och att vi voro just der vi först rastade. A Kamrater ! alt minnas detta skall sedan förnöjs Vt Virgilius.