Om Testius kan jag vara hort. Han varen af dessa dussinmenniskor, som sakna sjelfständighet och karsktär occh deriöre, likasom vissa djur, antaga färgen af hvad som närmast omgifver dem. Han var — enligt verldens dom — en besked!ig menriskan, emedan han gjorde intet ondt (i aktiv bemärkelse); eiredan, så vidt möjligt var, han fogade sig efter alla; emedan han aldrig mots:de någon; emedan han gjorde ällting, cch allting medelmittigt eller åtminstone någorlunda bra. Ian varen temligen duglig lärare, en medelmåttig musikus, dansade temligen bra och spelte Yhombre medelmåttigt. Han var af min ålder, ehuru hans iemra lynne, som var ntan alla passioner, gjorde att han ansågs vara äldre, hvilken förmodan dessutom understöddes af hans mörka hår och starka skäggvext. Sålunda känner väl läsaren nu temligen noga det lärda sällskap, som beslutat att tillbringa julen på Uifvedal: jeg, emedan jag ieke kunde emotstå en gästfri mans bjertliga och välmenta öfvertalande; konrektorn, emedan ban ej kunde emotstå mitt: Qvintus, emedan hen väntade att få lefva godt på en annars bekostnad; Qvertus, emedan han väniade goda drietsvaror och fi untimmerssällskap, och Tertius, emedan vi andra ville fara. Det led mot aftonen, innan vi voro resfändiga. I kawmarråde!s släda, som rymde ent dast två personer, sutto han cch jag; han sjelf var kusk, och sonen satt bakpi. Rakken,som följde ess, förde de fyra öfriga lärerne. Det hade hela dagen varit lugnt, grått väder; men ust som vi lemnade staden, började en sydostig vind att blåsa och uppröra den lösa snön, vilken såsom en fin rök hvirflades åt dikes!enen utefter den fördjnpade vägen; dock hopsades kammarrådet ak utan hinder framkomna de två milen till Uifvedal, då hästarne voro aska och väger henom väl bekant. Vi läto det gå friska tag. Men snart ade det att snöa äfver ofvanifråp, under stönligt tilltagande blåst, och knappt hade vitillyggalsgt en half mil, innan shimimel cehjer todp i etty — allt hvitt både ofvan och neam Det var örsta gånger az befann mig