storien har få motbilder att framvisa. Härom berättar nu grefvinnan Pulzsky hvad som fäljer: De hemska verkningarne af denna intrig uppenbarade sig öfverallt, men ingenstädes mera förfårligt, än i Zalatuyas aflägsna bergsbygd. De civila embetsmännen i denna ort omringades oförmodadt af de till fanatisk vildhet uppretade Walackerne, med vapen i hand. Under dessa omständigheter församlades öfver 1200 personer, allesammans kajsarens trozna undersåter, för öfrigt af alla stånd och värdigheter, från de högsta till de lägsta ålderstigna och unga min, samt beslöto, att med qvionor och barn utvandra tillsammans, och begifvs sig till dea några timmars väg från Zalatuya belägna staden Eayed, der d2 hoppades finna skydd mot d2 vilda horderna, hvilka stodo färdiga att an falla hvar och en, som icke var Walack, eiler som bar andra klider än bonddrägt. De hade kommit ett litet stycke från Zalaiuya, då d2 upphunnos a en stor skara väpnade Walacker, som i kejsarens namna uppordrade dem att aflemna sina vapen. Då utvandrarne icke ville sitta sig emot en på sådant sätt framförd tillsägelsa, så förbehöllo de sig blot att ostörda få fortsätta sitt tåg till Eayed, så snar de lemnat ifrån sig sina musköter och andra vapen Detta bifölls, å Walackernas vägnar, af deras an förare, och flera vagnar lastades med de aflemnade vapnen; men under tiden hade natten brutit in, oct utvandrarne nödgades afvazta den följande morgonen, för att kunna fortsätta sia färd. Om natter skickade Walackerna ett bud till sin i Zalatuya va rande öfverbefälbafvare, en österrikisk officerare, inberättade hvad som skett. och frågade hvad de skulle företaga med sina fångar. — Budet återvände mec det lakoniska svaret: gör af med de uslingarna! Den vilda skaran blef sjelf bastört öfver denna befalining, och var långe obeslutsam att bryta de löfie den sjelf hade gifvit om de afväpnades fria af. resa. Utvandrarae, som äfvea fått del af det å Walackerna gifna blodsbudet, visste ej sjelfva om de skulle våga sitta sig i rörelse; slutligen begyate d2 dock att fortskrida helt långsamt och utan hin der, till dess någon omständighet, som aldrig biifvi rigtigt utredd, betraktades af Walackerna såsom et tecken till anfall. Nu följde ett rysligt uppträde. En delaf de af väpnade tröskades till döds m2d slagor, andra ned stuckos med bergborr; somliga upphängdes lefvandt i träden och stuckos sedan med högafflar; en de nedksastades i brunnar, dit stenblock rullades öfve dem. Qvinsor och flickor stympades och mördade på det gräs izas Slagtand: pt länge. Rainbold, en tysk in spektor vid hberzverken i Salatuya, omfamnades a sin hustru och två fullvuxna döttrar utan att kunn: skydda dem eiler sig, och drog i sin förtviflan fran ett par dubbelpistoler, dem han hade dolt, nedskö först sina hegzge döttrar, sedan sin hustru och der efter sig sjelf. Hans brådska och yrsel vid dett: olycksdåd gjorde honom osäker på handen, så at hans hustru ö!verlefde ka.astrofen och har kunna: berätta den. Jemte henne lefde äfven 409 andre personer af de 4200, ehuru de af mördarne ansågo: döda, der de lågo bland sina olyckskamraters lik Bland dessa !efvande krälade 70 eller 80, de flesta qvinnor — och en ibland dem hustru till domaren Csåszår — alla sårada och blödande, ända till partarne af fästningen Gyula Jehårvår (Carlsburg), men befälhafvaren för detta fäste, hvilket hade en österrikisk garnison, lät med våld drifvga bort de uttröttade offren, som sedan utanför fästniagzsportarne dignade döende till marken. Dessa rysligheter blefvo aldrig åtalade af Öster rikarne, M2a några månader sednare, när Puchner blifvit förjagad ut Transsylvanien af Bem, anställde Csanyi. den ungerske kommissarien, åtal mot flera af de nyssnimada mordens tillställare och föröfvare hvilket hade till fölid, att flera bland dem blefvc dömda att hinzas, och hängdes. Det är denna sistnämada handling af den ungerska domaremakten, som tagits ull förevändning af det österrikiska partiet för ropea om den ungerska lerrorismen.n Hela tvisten emellan österrikiska kejsaren och Magyarerna förklarades af Lord Dudley Stuart likna den, som är känd i England under namn af den stora revolutionen: å ena sidan ett folk, som beslutat att styras enligt en konstitution; å den andra en kung, som önskar att styra enligt egen maktfullkomiighet. I denna tvist — fortfor talaren — blandade sig slutligen Ryssland, på ett sätt, som i högsta grad måste förnirma Europas intressen, och särskildt Storbritanniens, derigenom att en ansenlig marknad, som nyss blifvit öppnad för engelska manufakturvaror, nu är ohjelplig! stängd. Talaren slutade med kraftfulla loford öfver Sultan och brittiske ministern i Konstantinopel, som frelsat Kossuth och hans olyckskamrater från de förenade despoternas hämnd; men han ansåg ännu mera återstå att uträtta för brittiska regeringen i Cetta hänseende. Lord Palmerston förklarade sig beredd att meddela hvarje önskad upplysning om brittiska ministrarnes åtgärder hemma och utrikes; men han afstyrker dock framläggandet af sådana handlingar, hvilkas offentliggöranda kunde an ses kränka den förtroliga karakteren af kommunikstionerna med fremmande makie Mr Chisholm Ansley sade sig icke hafva funnit anledning, att ändra sin mening om Rysslands fega grymhet och sultanens ädla tänke sätt. Han insåg icke något skäl, hvarföre icke handlingarne kunde framläggas fullständigt; det vore tillbörligt, att landet egde någon visshet om att dess representanter bos utrikes makter hade yttrat sig med den värdighet, som tilifället påkallat. Lord Dudley Stuart antog lord Palmerstons löfte för godt, i förhoppning att de handlingar, som fram! lades, måtte blifva tillräckligt fullständiga. Framförallt önskade han vara förvisKE a