Aftonbladet – 21 februari 1850, sida 3

träder som ett helgon och begagnar beslutet att uppdela en obetydlighet som ef räddningsplanka. Den som uppträder inför allmänheten bör väl i något fall tala sanningsenligt. Så tycks ej vara fallet med hr Spångberg då han säger att jag förskingrat silfret. Rätta förhållandet är att tvisten mellan hr Spångberg och embetet endast är om silfver samt äldre handlingar, och klenoder som hr Spångberg försålt. Vidare fortfar han äfven nu att uppgifva motarbetandet af kassans förskingring såsom enda motivet för sitt bandlingssätt att förhålla f. d. embetet dess tillhörigheter, hvilkas verkliga belopp en slutlig granskning först med säkerhet kan afgöra. Ett sådant föregifvande är högst ofördelaktigt för opinionen om hans förstånd. Då det är bekant, att embetet har mångfaldiga gånger den summa, som är föreslagen till uppdelning i sitt våld, och således alldeles oberoende af hr Spångberg, kan sätta sitt beslut derom i verket, är denna förevändning lika klok, som om man, för att hindra en god vän från attförstöra sin tid och sina penningar på spektakel och nöjen, tog sig för att gömma bort hans tofflor, som han endast begagnade när han var hemma. Mig förekommer att hr Spångberg gjorde bäst, både för att befria sina fordna embetsbröder från onödigt besvär och ännu mer för att icke bringa allmänheten på den tron att det antingen måtte stå klent till med hans sffärer, eller åtminstone med hans omdömesförmåga, att ju förr dess heldre lemna ifrån sig om händer hafvande medel. Vill han sedan göra något godt för embetet, i fall hans förtroende der icke allt för mycket lidit, kunde han säkert påräkna flere anhängare än blott sina vänner. Hr Spångberg klagar öfver att min förra artikel varit oförskämd och chikanös. Hur kan jag, som blott berättat fakta, vara saker dertill? Då jag föröfrigt icke har något vidare i denna tvist att an draga, öfverlemnar jag härmed åt allmänheten att afeöra hvem som har rättvisan på sin sida och sanningsenligt och med moderation framställt sin sak. Stockhvulm d. 14 Febr. 1850. C. P. Arnell. Litt. A. FÖRSLAG. Då skräddareembetet till följe af Kongl. Maj:ts handtverksordninpg af den 22 Dec. 4846, den 4:sta Juli 4847 upphörde, att enligt de förut under flere århundranden ef dem innehafde ordningar, privilegier och reglementer; — — — — — — — till noggrannaste iakttagande och efterlefnad, öfverenskommit om följande: — — — — — — 4:de. För hvarje delägare bestämmes en lika stor lott, hvilken ökes med 24 sk. för hvarje avartal densamma varit mästare före den 4:sta Jan. 4827, med 46 sk. före den 4 Jan. 4822, med 412 sk. allt bko före den 4 Jan. 1847, samt med bvad densamma för öfrigt kan hafva i kassan att fordra. Men minskas med 24 sk. för hvarje qvartal den samma varit mästare efter den 4:sta Jan. 4827, med 36 sk. efter den 4:sta Jan. 4832, med 4 rdr efter den 4 Jan. 4837 och med 4 rdr 42 sk. efter den 4 Jan. 1842 till den 4:sta Juli 4847, samt alla cbetalte qvartalsafgifter med tillika 2 sk. för uraktlåtenbeten, uttagen begrafningshjelp der icke ny bottenpenning för sednare hustrun biifvit erlagd, samt all annan skuld. 9:de. En hvar äger att låta räntan å lotten innestå som förökar kapitalet, men hvarå ingen ränta får beräknas; vid endera makans död, kan begrafningshjelp uttagas i större eller mindre summa, dock ej öfver hälften af den innestående lotten och heia räntan; på den återstående hela summan upphörer den efterlefvande ränta, hvilket alltsammans vidl dess död arfvingarna eller den som ombestyrer begrafningen äger att lyfta; uppbäres ej begrafningshjelp eller armäles att densamma till sitt fulla belopp för den efterlefvande makans räkning får innestå, sist 2:ne månader efter dödsfallet, som alltid med prestbevis bör styrkas, hvilket blifver kassaförvaltarens ensak, så anses den aflidnes begrafningshjelp vara skänkt till kassan. 49:de. Då ändamålet med denna kassa är attl lemna understöd åt den behöfvande och att pä ett hederligt sätt förskaffa den aflidne till grafven, kan någon utdelhing eller begrafvingsbjelp icke komrmma i fråga, hvarken när någon delägare för brott varder lagligen vunnen och dömd, eller afhände sig lifvet och icke får ärligen begrafvas, går i krigstjenst och stupar i fält, eller genom vådlig händelse omkommit och ej kan tillrättafås, icke heller till den som bosatt sig utom fäderneslandet och blifvit främmande regerings undersåte; oförvitlig hemmavarande maka tillkommer i sådant fall halfva lotten och dess ränta. Stockholm den 27 April 4848. C. F. Spångberg. Ofvanstående godkännes Anders Ahlstedt. Jacob Nylin. C.P.Lindström. C. Brodin, J. M. Jansson. rut. B. o Reservation af kerr Arnell, C. P. Jag måste af tvenne skäl alldeles ogilla förslaget 9:de paragrafen att utan afseende på personernas ställning, om de äro behöfvande eller icke, uppdela, vare sig mer eller mindre af våra tillgångar. Först fruktar jag, att vi i allmänhetens ögon skola synas i en mindre fördelaktig dager, när det blir kunnigt, att vi, rike och fattige om hvartannat, tagit hvar sin lott i våra tillhörigheter, som säkerligen icke blifvit samlade för att tillfalla de förra. Sedan tror jag, att vi ännu mera aflägsna oss från det ändamål hvartill dessa medel blifvit samlade, om vi stadga att hvar och en genast får uttaga sin lott. Jag föreslår derföre, för att i någon mån minska det fel-j. aktiga och anstötliga, att såväl ränten på begrafningsbjelpen, som lotterne med derå löpande räntor under vanliga förbållanden böra innestå tills egaren fyllt 50 år, då det först står honom fritt att årligen uttaga en tiondedel af sina tillhörigheter, tills blott 30 rdr bko återstå, som alltid böra reserveras till hans begrafninvg. Men äfven före denna ålder skulle det vara hvar och en tillåtet, då sjukdom och nöd tränger, att uttaga mer eller mindre af hans tillgång hos embetet, med iakttagande dock att alltid 30 rdr bko qvarstår till begrafningen; likväl bör i detta sednare fall direktionen pröfva behofvet och först jemna sitt bifall till lyftningen innan penningarne å uttagas. Härigenom förvandlas alla våra tillgångär till en sorts pension eller nödhjelpsfond, hvari lock hvar och en hade sin tillständiga andel och llmänheten skulle derefter hafva föga eller intet skäl att klandra vårt förbållande. Stockholm den 4 Mars 1848. (Införes på begäran.) Viterligare några reflexioner öfver Bildningscirkeln och dess styrelse. Sedan bildningscirkelns ordförande hr direktör Borg i Aftonbladet n:o 37 afgifvit en förklaring i anedning af de i nämnde tidning n:o 32 införda Nå;ra reflexioner öfver bildningscirkeln och dess styalven får! ingändaren af nämnda wmatflavianar Ana