ligt kuans ändra hvad som helst i grundlagen,li i truts af både kungörelser och eder, -förorsa-l: kade att det konungsliga bådskapet emottogs med den djupaste tystnad. Långt ifrån att vara belåtet med alla de stympniagar och förlamningar, som grundlagen fått vidkännas, föll hofoch junkerpartiet i verkligt raseri när det förnam konungens beslut att besvärja grundlagen. Det vände sig nu med sitt hat mot hr v. Radowi!z, hvilken bragt saken derhän att konungen antagit såväl de femton artiklarna, som grefve v. Arnims amendement, enligt hvilket pärskapet skall taga sin början first den 7 Augusti 1832. För detta parti: är hela grundlagen en styggeise, ett genljud af revolutionen, ett varärans och syn-l: dens verk, hvars fastställelse skall draga Preussen i bråddjupet. Sannt är väl ock, att om pärs-kapet först skall komma till stånd år 1852, så kan ingen så noga veta om ett preussiskt: pärskap någonsin blir af; och under mellanti den nödgas junkrarne betala grundskatt af sina stora gods, erlägga en bevillning af sina in-l komster och se en ny kommunalordning uppstå. De nödgas, dels emot lösen dels utan er-l sättning, frånträda sina feodalanspråk, och kunna i allmänhet icke hindra utvecklingen af enrevolutionär lagstiftning, som går ut på afskaffandet af skattefrihet och feodalbördor i allmänhet. Reaktionen är derföre ännu mera förbittrad öfver grundlagen, än det demokratiska partiet, hvilket med lugn aifvaktar utltvecklingen. Att hela antagandet, oaktadt eder och öfriga ceremonier, icke har något att betyda, och att ingenting dermed är vunnet, till grundiagens och det konstitutionella systemets befästande, derom öfvertygas man tillräckligt genom konungens tal. Detta tal rättfärdigar det konstitutionella partiets djupa nedslagenhet, hvilken äfven smittat en stor del af den moderata reaktionen, som ändå icke hade velat gå alldeles så långt. Ni ser att detta tal fullständigt bekräftar ailt hvad jag förut flera gånger skrifvit om konungens karakteristiska oförmåga att vara hvad man kallar en lagbunden konung — att handla och tänka såsom sådan; ty hvar enda sats i detta tal återspeglar den absolute ll herrskaren. Det är obegripligt att ministeren icke salt sig emot en dylik konungaförklaring; men möjligen kände den icke innehållet förut; måhända improviserades den för ögonblicket; man vet af gammalt att H. M. är stark iim provisatiouer. Talet är. blott andra upplagan af det berykiade, som hölls den 11 April 1847, för den förenade landtdagen, och hvilket då väckte eit så oerhördt uppseende, samt sedan blef föremål för så mycken dräpande kritik. Man ser af gårdagstalet att H. M. har sin ståndpunkt alldeles på samma fläck som då — midt uti den allrådande envåldsmakten: att han är en konung med Guds nåde, otillgänglig för det begreppet, att hans oinskränkta l konungsliga vi!ja skulie kunna möta något allvarsamt hiader. Den bittra erfarenheten under tre stormiga år har hos honbm lemnat samma tro orubbad, och man återfinner nästan ordgrannt i 1850 års throntal de sällsamma utropen af 1847: Jag har min krona af Gud och ve den som rör vid henne! Jag och mitt hus vi vilja tjena Herran! Intet skrifvet pappersblad skall tränga sig emellan Gud och mina älskade undersåtares gamla trohet och frivilliga hörsamhet! I denna förhoppning, stadfäster och besvärjer konungen grundlagen, och förkunnar vidare i sitt tal hurusom kamrarne uppmanas till trohet oeh hörsamhet emot konungen: huru de skola hjelpa honom derhän, att den konungsligt förlänaden friheten icke måtte blifva till täckemantel för ondskan emot deni af Gud insatta öfverheten: huru kamrar och folk skola med all trohet och all hörsamhet bjelpa till det lifsvilkor, att det göres konungen möjligt att regera med denna grundlag; ty regera måste han, det är Guds ordning, alltså vill han ock regera! I hela detta tal, med dess många uppfordringar till underdånighet och trohet, och med alla de upprepade ja, ja! det vill jag träffar man icke ett spår till något erkännande af 4 l folkets konstitutionella rätt. Grundlagen betraktas som en nådegåfva, i utbyte mot obe-l tingad underkastelse under den kungliga vil-l jan; och med anmärkningsvärd öppenhet förklarar H. M., att ifall denna underkastelse tilll äfventyrs någongång skulle uteblilva, så beröfvas grundlagen derigenom sitt lifsvilkor; kort l: sagdt: alltsammans betraktas blott såsom en form; innehållet består i den kungliga viljan. Sjelfva eden är ställd i sådant sammanhang med dessa vilkor, att den kan med godt samvete anses icke bindande, ifall något af dem skulle brista. ; Huru kan man väl vänta ett större förtroende till denna grundlag, än till de föregående, eller att mera säkerhet derigenom uppkommit än förut för det lagbundna styrelsesättets vidare utveckling? — Vi kunna gerna medgifva att konungen menar ärligt och vill hålla sin ed; men de konstitutionella striderna skola icke uteblifva, och ganska snart måste den tidpunkt inträffa, då antingen den kungliga viljan måste gifva vika för folkets vilja, eller då den i throntalet förutsatta bristen på lifsvilkor för grundlagen inträder, i följd hvaraf konungen cke kan regera efter hvad han säger; och dål kan en katastrof svårligen förekommas. Konungen förmår påtagligen icke skilja sigl från den tankan, att det i ett samhälle ej kan gifvas någon högre vilja än furstens med Guds: Nåde. Han kan icke fatta, att jemte visdomen i. hans regeringsåsigter kan finnas en annan vis-! dom, nämligen i den allmännaste öfvertygelsen