Aftonbladet – 21 februari 1850, sida 3

reformer åvägabringa förbättring i någon del af vårt statsskick, har väl ingen mött större svårigheter, blifvit af sina motståndare bittrare bedömd och med förnämt öfversitteri tillbakavisad, än hr kapten G. M. Stiernsvärd. Den så ofta åberopade aktningen för andras åsigter har, då frågan gällt hr Stiernsvärds Förslag till förändrad organisation af Landtförsvaret, inom ett visst parti ej kunnat spörjas. Tadelsjukan har i stället härifrån med sin vanliga lättsinnighet gifvit sig luft i verop och beskärmelser, af hvilka ej någon bättre torde kunna karakterisera detta obevekliga Minos-Tribunal, än följande hr öfverstelöjtnant Nordenfeldts ihåliga fras, då under sednaste riksdag förslaget var å bane på riddarhuset, nemligen att Gud målte bevara oss från all antaga sådana förslag, som utgå från den grund (?!) att såsom odugligt anse allt, som för närvarande finnes: Med sådana argumenter trodde man sig då, och tror man sig ännu på ett visst håll vara dräpande i Isak, utan att begripa, huru man just med denna tydliga väld, med dessa sqvadronader och hugg i vädret endast gör sig sjelf löjlig och obehörig att sitta till doms öfver fäderneslandets angelägenheter. Emedan ett är att med lugn och värdighet pröfva samt derefter gilla eller förkasta; ett annat är att som granskare uppträda, under förut fattad föresats att likt och olikt nedsabla, och sålunda profanera det kritiska vapnet. Evad är det då egentligen i det Stiernsvärdska förslaget som kunnat åstadkomma en sådan öfversvallning hos våra nervretliga myndigheter inom armåen, enär det i sjelfva verket blott innehiller ett projekt: att med minsta kostnad bilda ett nationalförsvar, hvilket, i nödens stund, kan framkalla de största möjliga försvarskrafter, utan att, som nu är förhållandet, detta fosterlandsvärn behöfver utgöra en stat i staten, ett nödvändighetsondt, hårdt tryckande den jordbrukande och näringsidkande deien af nationen. Vi kunna svårligen inbilla oss att en i och för sig sjelf så vacker och högtänkt id kan vara misshaglig för någon svensk, vore han ock styrd af den största oefterrättlighet. Men hvad man, tyvärr, ofta sett och ser åstadkomma mycken oro, det är, när någon, ej persona grata, behbjertar folkets li vågar offentligen framlägga ett medel, hvarigenom det något kan lindras. Ty, ända dit har partiendan hos oss hunnit, att man förr ser den bästa sak falla, än att den må komma till lif genom någon, med hvars politiska religion den egna ej öfverensstämmer. Invändningarna emot det Stiernsvirdska förslaget äro i allmänhet af den beskaffenhet, att de ingenting bevisa, om ej understundom den vidtskenande partiskheten emot förslagets författare. Allmänheten, som frågan mest rör, må böra och döma. Så önskar hr af Dehlström att utskottet icko måtte fästa något afseende å det väckta förslaget, såsom outförbart, emedan det för djupt (!) inzriper i vårs samhällsförhållanden, såsom obehöfiigt, då vi redan ega den bästa stam för beväringen, och slutligen skadligt, såsom innebärande förstörelse af det redan (!) godkända bestående, emot (?) något obepröfvadt nytt. Hr Peyron, G. A., har egentligen mot den af herr Stiernsvärd projekterade stående armeen, att högstsalig konungen ansåg rikets försvar icke kunna hufvudsakligen grundas på corpser af så oöfvad beskaffenhet (!) och af så lös (?) sammanhållning, som förhållandet med konskriberade trupper plägar varan. Originelast är dock hr Nordenfeldts argumentation, då han förklarar med sitt vanliga, sjelfförtroende: huru förslaget förutsätter (?) hos sin författare en sällsynt förmåga att runda meningarna så, att deras innehåll skulle sprida en sö: lukt för dem, som sätt några rirs besparing af anslagen på 4 hufvudtiteln i första rummet och fåderneslandets försvar i det andra. — — Vidare är förslaget, att höja det yngre befälets löner, så att t. ex. de kaptener, som nu hafva 800 rdr, i stället skulle få 1200 rdr. Det är således (!) väl uppställdt för att vinna bved man med en utländsk benämurinrg kallar popularitet. Men då man genomgår det hela af förslaget, innebär det såsom friherre Pelmstjerna yttrat, sin egen omöjlighetn Särdeles förgrymmad har hr Nordenfeldt utfarii mot hr Stiernsvärd, med anledning af dess tryck legotrupper,, med hvilken benämning han apostrofers8t vär indelta arme, som dock genom lega är tillkommen. At hr Stiernsvärd — säger hr Nordenfeldt — med ett visst förakt (?) benämnt denna medborgareklass för legotrupper, det hade jag icke väntat mig. — — På Leipziss, Lötzens, Narvas, Warschaus, Sikajockis och många andra fält hafva dessa legotrupper skurit lagrar, som, inflätade uti Sveas Jjusa lockar, utgjort föremål för aktning och beundran af hvarje för sitt fådernesland och dess försvar nitälskande medborgare 0. s. v. Och härmed tror sig hr Nordenfeldt bevisat förnärmelsen med ett ord, som likväl kan begagnas om Cars, Wallensteins och Napoleons trupper? Mera för sakens än personens skull önska vi att hr Stiernsvärd ej måtte fästa något afseende vid anfall af detta slag, äfven om den förnäma pöbelns organ — Morgonbladet, skulle i sina spalter inrymma eit uttaladt Varg i Veum öfver författaren till en förändrad orgsnisation af landtförsvaret. Det säkra är, att bakom hvarje ren fosterländsk ide står svenska folket, och det skall nog veta försvara sina sakförare, om ej förr — så när räkenskapsdagen inträffar, då medborgerliga Värf skola belönas. Till dess må det gälla hvad hr Stiernsvärd sjelf yttrat: att hans förslag för det närvarande är undertryckt, men det är derföre ej dödt, det endast hvilar, för att äter uppträda, då, under ett förändradt representationssält, landets verkliga behof samt konungs och folks sanna fördelar på ett annat sätt skola göra sig gällande än vid våra nuvarande riksdagar. X. —L LL — flafäörac nå hamnen I