Aftonbladet – 21 februari 1850, sida 2

Cohbdens tal emot ryska lånet. (Slut fr. J2 41.) Det är äfven en annan omständighet som jag önskar att Englands kapitalister må taga i öfvervägande. Ingen kan neka, att opinionen har förändrat sig i fråga om utländska lån; ingen kan neka, att negociatörerne af dessa lån äro bragte till defensiven, och att, både ur statsekonomiens, klokhetens och rättvisans synpunkt, dylika låndokumenter hafva småningom förlorat sin retelse, det vill säga, upphört att vara eftersökta. Hela denna förändring har blifvit tillvägabragt inom sex månader; först för 6 månader sedan började vi arbeta derpå. Nu jär det klart, att i samma mån denna opinion vinner stadg?, och i följe deraf utländska låns jupptagande här i landet möter allt mer svårighet, i samma mån minskas också benägenheten hos de främmande regeringarne att betala ränta för de gamla lånen. Så snart det blir väl i kändt, att inga lån mer kunna erhållas i England, skola vi sifart få se alla räntebetalningar lupphöra. (Hör! hör!) Sedan fredsslutet 1815 I hafva europeiska regeringarne lånt mycket mera penningar, än de betalt i räntor. Det vill säga, att det fromma och beskedliga brittiska folzet har oupphörligt tagit opp ur ena fickan och lånt ut sina penningar, samt nöjt sig att stoppa ned i andra fickan, hvad som blifvit återbeta!t i räntor. (Skratt.) Men låt regeringarae blifva öfvertygade, att ingen utsigt mer finnes att komma åt er kassabok, så skolen J få se, hur det går med era dividender. (Hör! hör!) s De varningar jag här uttalat, äro för öfrigt icke ämnade åt sjelfva negociatörerne eller agenterne, icke heller åt de spekulanter, som i första hand teckna sig för lånen. Vi veta nogsamt huru dervid tillgår. Jeg skall låta er titta er smula bakom kulisserm. Ett visst hus åtager sig negociaiionen; så snart detta hus uppgjort sina vilkor, — och allmänheten får icke alltid veta vwvilkoren i deras helhet — skickar det omkring cirkulärer till sina vänner, Idet vill säga, de bankirer, mäklare och spekulanter, som äro vana att teckna sig för delaktighet i busets affärer. Dessa taga hvar och en för 50,000, 30,000 eller 20,080 pund, men icke för att sjelfve behålla ett sådant belopp, utan för att förtjena något derpå, genom att utdela det i smärre portioner bland siva kunder, sina klienter och sina bekanta. Jag påstår, att icke en tjugondedel af de summor, som subskriberas på lånet, blifvit tagne af sådana som ärna behålla dem för egen räkning. Största delen af subskribenterne sälja, så fort de kunna, sina obligationer, med hvad vinst de kunna erhålla. När således förlust på ett lån inträffar, drabbar den aldrig dem som negocierat lånet, utan personer som. från början icke haft dermed att göra — handlande, som med ett större eller mindre kapital dragit sig ur rörelsen, enkor och barn, förmyndare, och andra som velat placera sina penningar för att draga ränta deraf. Det är just dessa personer jag vill varna; det är för att bespara dem framtida förluster, som jag förklarar mig emot det nu ifrågavarande lånet. Jag har många gånger förut sagt min tanka angående Rysslands finanser. Jag säger ännu, och förklarar högtidligen, att jag skulle icke vilja betala 25 pund Si. för en rysk 5:procentsobligation å 100, ehuru den nu på börsen noteras till 4107, så framt jag vore nödsakad att behålla den allt framgent och lemna den i arf åt mina barn. Ingenting kan anses för säkert, när det är fråga om Ryssland. — Systematiskt bedrägeri, lögn och falska uppgifter utgöra detta lands politik. En stor del af den summa, som nu upplånas i England, skall otvifvelaktigt blifva använd till att betala spioner och muta embetsmän i Constantinopel!, samt att besticka en del af pressen i Tyskland och Frankrike, kanske till och med i England. (Rop från alla håll: The Times! Tie Times! åtföljda af starka hvisslingar.) Ja, några af våra tidningar hafva verkligen, och som det tycks, med nöje gått despotismens ärenden. De hafva betett sig som vampyrer och tordyflar. Eller hur skall man kalla dessa missfoster, som, när deras fiender fallit, gått i landsflykt, äro skilda från sina hustrur och barn, och nödgas tigga eller svälta i ett främmande land, — hur skall man kalla de uslingar, som äro nog lågsinta att beljuga och smäda män, som blifvit bragta i en sådan belägenhet? Till dylika bedrifter af pressen, och för öfrigt till åstadkommande af pya uppres ingar i Paris, vare sig rödrepublikanska eller legitimisttska, ja, om man vågade, kanske läfven till anställande af oredor i detta land, är det begärda lånet ämnadt . .-. Hvad jag här sagt om ryska regeringen, gälller alldeles icke om ryska folket. Det råder här i landet en falsk föreställning angående ryska massornas karakter. Man framställer dem i allmänhet såsom en samling af barbariska och råa horder, som ingenting högre önska än att få lemna sitt land och öfversvämma vestra Europa. Ingenting kan vara mera falskt. Det. finns intet folk i verlden som är stoltare öfver sitt land, än Ryssarne öfver sitt. Det finns intet folk i verlden, som är mindre benäget att gå utom sina gränser, ännu mindre att för alltid bosätta sig i ett annat land. Jag talar om den allmänna nationalkarakteren. Icke heiler äro Ryssarne ett krigiskt folk. TjenstIgöringen i armeen är så långt ifrån att vara populär, att när den ryska bonden ryckes från sin torfva för alt gå i militärtjenst, anställer hela byn en procession, för hvilken presten går i spetsen, och hvilken alldeles ser ut som; ett liktåg. Ett slående bevis på Ryssens obenägenhet för krigstjenst berättade mig en enselsk köpman i Petershurs: han hade gått förbi