Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 1

tiska Hafvet. Tio år sednare voro de ej mera några kolonier, utan framstodo för verlden, såsom ett sjelfständigt förbund af blomstrande fristater. Jag ville väl veta hvarifrån Nordamerikanerne fingo sina statsmän. Det är bekant att ända till 1775 hystes här — af lord North och statsmännen på hans tid — icke ett ögonblick den föreställningen att nordamerikanska kolonierna ägde några statsmän; men ändå befanns dev att der funnos sådana. Der fanns en man som hette George Washington (Högljudda bifallsrop). George Washington kan på sätt och vis räknas bland våra närmaste landsmän, emedan hans slägt var ifrån Cheshire; men här, i sitt hemland, skulle han icke fått det minsta att bestyra med statsangelägenheterna, det är ganska säkert (Hör, hör! Munterhet). Nu, om j viljen genomögna hela listan på det Nordamerikanska Statsförbundets presidenter — från George Washington till Zacharias Taylor, den nuvarande presidenten — så ville jag väl fråga om icke hvar och en, på hela denna redan långa lista, kan uthärda jemnförelsen i afseende på karaktersstyrka, statsmannablick, fosterlandskärlek, förvärfvandet och förtjenandet af oförgängligt rykte, med hvilken som helst af de premierministrar viägt, ifrån lord North till John Russell (Hör, hör! Bifallsrop). Men fortsättom jemnförelsen. I vårt land har man ansett oumbärligt att hafva distinguerade män d. v. s. män af hög börd, för att som sig bör representera brittiska nationen vid utländska hof — mot omkring 10000 punds aflöning om året (Bifall och skratt) Nordamerikanerna hade en gång en ambassadör, vid namn Franklin, — och det var en man, som man kommer att minnas länge, sedan en mängd förnäma engelska ambassadörer äro glömda (Bifall). Sednast hade vi här mr Bancroft såsom sändebud från Förenta Staterna, — en man, som skrifvit en af de bästa, tilläfventyrs den bästa, den mest beundransvärda historia om sitt fädernesland, — en man, i alla bänseenden värdig att representera den republiks sanna storhet och värdighet, hvars medborgare han är. Nå väl: jag kan utan äfventyr fråga, om j, vid skärskådandet af listan på de nordamerikanska sändebuden härstädes, från Franklin till Bancroft, kunnen upptäcka en enda, som icke värdigt intager sin plats på häfdernas blad, vid sidan af de aristokratiska ambassadörer, som detta land utsändt till främmande hof? (Bifall). Jag skall nu taga Nordamerikanska Statsförbundets Senat i betraktande. Det anses annars mindre passande här i landet att närmare skärskåda den saken; det anses icke grannlaga, när man besinnar att vi lefva under vår ärofulla konstitution (Hör, hör!). Icke dess mindre får jag erinra att denna Nordamerikanska Senat svarar i visst afseende, men i föga jemförligt dock, mot vårt Ofverbus; den har nemligen äfven namn af Öfverhuset; men är i sjelfva verket en församling af valda representanter, två från hvar af förbundets stater. Den består snu af 60 ledamöter. Den äger att sätta sig emot besluten i Representanternas Hus — det nordamerikanska Underbuset —; den utöfvar ett lika stort inflytande öfver allmänna tänkesättet inom Nordamerika, som detta, måhända ett större, och otvifvelaktigt har tillvaron af en så tillsalt senat varit en af grundorsakerna till det stora nordamerikanska förbundets befästande, och tilt den så kloka och rättvisa politik, som detta förbund iskttagit. Betrakta vi nu -det nordamerikanska Underhuset, så upptäcka vi att fjerdedelen af ledamöterna icke der fatta besluten, — att de icke infinna sig först kl. half 12 på natten, för att rösta utan att veta hvarföre. och hvaröfver, utan blott efter någon viss partiledares vink. detta nordamerikanska Underhus råder en helt annan uppmärksamhet på hvad som förehafves, än i vårt engelska, och en oändligt bättre och verksammare omsorg för landets väl och för valmännens — det vill der säga folkets — behof och nytta. Märken nu att detta republikanska samfund har redan bestått i 70 år — medan våra statsmän oupphörligt förkunnat att det icke skulle räcka i 70 månader. Det har under hela denna tid icke räknat mer än omkring 4 års krig, allt sammanlagdt. Det bar ingen nationalskuld; väl har just nyligen yppats en statsbrist på emellan 4 eller 5 millioner pund; men för hvars gäldande utvägar äfven nu vidtagas; ty der gör man icke statsskuld, utan att på samma gång vidtaga ofelbara och oföränderliga anstalier till dess utplånande. Men ifrån 1792 Lill 1815, en tid af endast 25 år, under er ärofuila konstitution, med ert ärfuiga hus af lorder,, med edra gemenax (Commons) som representera lorderna och icke folket (bifall) hafva vi förökatvår nationalskuld med mer än f-m—-—-k—-r—:— ———— —KXO — KÖ?vr—O — O —— L— —— LL KJ