Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 1

ronom i min väg för att träffa mig några ögonblick, dansa några kontradansar med mig, känna min hand darra i sin, och hviskande fråga mig: phvart far ni, hvad skall ni göra i morgon ?n Våra goda dagar voro de, då vi lyckades träffa hvarandra på promenaden. Att se hoom, att tala med honom obemärkt, att utbya våra tankar i några bref, denna lycka tröstade mig för allt; jag önskade ingenting vwilare. Tanken att svika mina pligter, att ingå någon brottslig förbindelse, hade aldrig fallit mig in. O nej, det finns oskuld och renhet nos den första kärleken! Men bjertat vaktar illa sina hemligheter; min blef genomskådad . . .. ; Min Gud! Hviiken förföljelse medförde ick upptäckten att jag var någonting annat än ett verktyg för ärelystnadens förslager . . altjag unde hafva en vilja, ett tycke, en tillgifvennet, som man icke hade ålagt mig. . . Det var en helt och hållet oförutsedd händelse, rågonting oerhördt, hvars förmätenhet min mor icke kunde begripa! Genom: mildhet och öfvertalande skulle hon likväl hos mig kunnat förmå allt; men den tanken föll henne icke n; detta sätt att gå till väga var icke hennes. En morgon, då jag var uttröttad genom vakor och dessa mördande förströelser, i hvilka jag sökte glömska af mina qval, hade jag drasit mig undan till innersta rummet af min våning, i den lilla intagande vrå ni känner, och som jag har uteslutande för mig sjelf. Jag satt der försjunken i sorgsna drömmar. Min tanke ilade tillbaka till min barndom som förflulit utan nöjen, utan frihet . . . jag genomlopp den tid som förflutit sedan, under detta så mycket afundade välstånd, der. jag, för att undkomma mitt mis öde, på detta sätt nödgales smyga mig undan för mig sjelf... Då väcktes jag al eit lindrigt frasande; en rörelse