Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 2

skulle då hafva återfordrat fängelset, i de sinas granskap! Skilsmessan var omöjlig. Den arma Marie skulle icke kunnat uthärda den mer än hennes man; ehuru, jag visste det väl, hon skulle ha uppoffrat sig för att efterkomma våra önskningar, — och dött dervid af sorg. Om jag hade ensam nödgats granska och utreda detta för mina ögon outredliga trassel, så skulle jag mistat förståndet; det inser ni väl, Aline?... Det blef hos vår skyddsängels outtröttliga verksamhet och klarsynta nit, som vi stadnade i förbindelse för utvägarna att äfven komma ifrån dessa svårigheter, och det på det lättaste och skyndsammaste vis. Albert hade en slägting i Lausanne: han skref till honom, uppdrog honom att hyra ett litet hus för ett mindre hushåll, och bönföll hos honom om bistånd och deltagande för de stackars flyktingarne. Svaret, var ef-er önskan, och vårt beslut blef ändtligen bestämdt. Med de sex tusen francs i årsunderhåll, som jag kunde anslå åt min älskade Marie, var åtminstone en beqväm utkomst försäkrad åt hennes familj. Julien fick tillfälle att omedelbart sysselsätta sig med sina barns uppfostran, och kunde dessutom draga någon fördel af sin utmärkta talang som målare. Framtiden hade således ännu löften åt dem. Vi hade nödsakats fatta alla våra beslut, utan att hinna rådfråga den, om hvars öde vi afgjorde på detta sätt. Hans samtycke ver emellertid oumbärligt; och genom den välvilja som beredts åt oss hos kroncåklagaren, fick jag tillåtelse att åtfölja Marie till la Force. Jag skall icke beskrifva för er hvad jag erfor, när jag inträdde på detta rysliga ställe... jag var der den minst beklagansvärda. Ack den stackars stackars Juiien! Ilvad ban hade blifvit förändrad!... O Gud! på denn: nyss så unga panna, redan förtid:ga fåror! I