Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 1

Ni lider... och jag ville gifva mitt lil för att hespara er hvarje lidandel... hviskade han blygt, och med det sympatetiska uttryck som går från hjertat ... Och jag, svarade jag, och lyftade till honom mina tårfyllda ögon: jag är i förtviflan Han nalkades nu helt nära, och sade sakta och bastigt: Hvad kan jag göra? Säg ett ord! Ar det faror, så skall jag trotsa dem; är det svårigheter, så skall jag besegra dem; jag skall försöka det omöjliga... O, om jag gäller något i er aktning, så försmå ej mitt bistånd!... Af nåd, ta!a, tala! sade han med bönfa!lande ton. Icke härs, svarade jag, oemotståndligt hänförd. Besinna, Aline, i hvilken ytterlighet jag befann mig, när jag emottog detta bistånd, som tycktes mig sändt af Gud i vår djupa nöd. Jag uppgaf för Albert Marias adress. Jag hade icke något annat val; Albert var aldrig hos oss, icke en gång på besök. Till våra stora soirger inläts väl herr Albert Morrans; men på samma sätt som en mängd andra unga karlar, hvilkas namn skyldra på vår sällskapslista och hvilkas visitkort vi mottaga. Son af en general, som dött på ärans fält, under det förfärliga tåget till Ryssland, följde Albert med utmärkelse den bana, på hvilken hans far hade efterlemnat lysande minnen. Vid tjugosju års ålder hade han redan uppnått kaplensgraden vid kungliga genikåren i Paris och var mycket med i säliskapslifvet, der hans fina sätt att vara och hans naturliga anspråkslöshet förvärfvat honom många vänner. Han ägde sågon förmögenhet, som jag tror; åtminstone tycktes det så, att sluta från bans beqvöma ungkarislif. Dagen efter denna fest, 11. 3, föreföll vid, od, Iuren gatan Faint Dominique, i d.t hvitmenade förmaket, ett af dess: förtro upptfräden, som aldrig utplånas ur de es minne.