ligare sätta friheten på spel. Några moderata blad anse, att fribetsträdens nedhuggande endast skett genom regeringens obetänksamBbet och utan någon afsigt att reta folket. Sjelfva Carlier påstås till och med skjuta skulden på underordnade polistjenstemän, som gått till väga på oförståndigt sätt vid verkställandet af hans befailningar. Regeringens organer påstå, att en mängd f. d. Juni-insurgenter funnits bland oroliga hopar vid Rue och Porte S:t Martin. De arresterades antal uppgifves till 400. Enligt Patrie bafva 33 polissergeanter blifvit sårade. Afven berättas att flera förmögne personer i Faubourg S:t Antoine blifvit af pöbeln anfallna under rop: Död åt aristokraterna! o. m. d. Särskild undersökning är anhängiggjord i afseende på de mot general Lamoriciere föröfvade våldsamheter. Det påstås, att några polissergeanter hindrat generalens vagn att vända, hvarigenom han kunnat komma ifrån hela oväsendet. Afven om denna sak skall undersökning ske. I nationalförsamlingen fortsattes andra läsningen af undervisningslagen. Abb Cazales yrkade biskoparnes aflägsnande från det högsta undervisningsrådet. Kyrkan borde afhålla sig från all politik och icke tilihöra något parti; sjelfva ordningspartiet vore dock intet annat än ett parti. (Stort uppseende.) Kyrkan borde icke ens bekämpa socialismen, hvad dess teorier beträffade, utan endast de dermed i förbindelse stående onda passioner. Staten var i öfrigt endast timlig och politisk; kyrkan deremot skulle bereda menniskorna till ett högre lif. Den i öfrigt strängt katolske och till majoriteten hörande abbe Cazales tal emottogs af venstra sidan med bifall. Men sedan de Vatismenil och undervisningsministern Parieu uppträdt mot abbeens motion, förkastades den med betydlig majoritet. Inalles antogos fyra artiklar af undervisningslagen. Detta skedde den 7 Febr. Följande dagen börjades nationalförsamlingens session med en tumultuarisk, ehuru kort intermezzo, som föranleddes af justitieministerns förrnämnde meddelande om de i Versailles dömde folkrepresentanterne. Sedan presidenten kungjort, att utskottet enhälligt tillstyrkte bifall till det yrkandet, att ifrågavarande representanter måtte förklaras sitt mandat förlustige, begärde Michel (de Bourges) ordet. Han protesterade mot den Versailleska domstolens utslag. Detta föranledde ett förskräckligt skrik och larm på högra sidan, hvars ledamöter stodo upp och begärde att talaren måtte kallas till ordningen, hvaremot venstra sidan applåderade talaren under lifliga rop af Vive la repubiiquel Presidenten kallade nu Michel till ordningen med det tillägg, att lagen skipades i det franska folkets namn, hvadan domstolarnes utslag måste respekteras af alla, och isynnerhet af nationalförsamlingens ledamöter. — Michel envisas och påstår, att domen var orättvis. Häftigt och långvarigt tumult på högra sidan, hvarunder Michel vexlar lifliga ord med pre: sidenten. Knappast hade lugnet blifvit återstäl dt, förrän Michel utropade: De dömde i Versailles hafva icke blifvit dömda! Jag protesterar mot den öfver dem fällda domen ! Slutligen föreslog presidenten att votera tadel mot Michel. Hela högra sidan uppreste sig med bifallsrop. VWVenstra sidan ropade Vive la republiquel Presidenten hotade att upphäfva sessionen, om icke Michel genast lemnade tribunen. Han aflägsnade sig, utropande en ny protest. — Derefter antogs utskottets betänkande i afseende på de dömda representanternas utstötande från församlingen. Presidenten förklarade derefter, att de ifrågavarande representanterna voro sitt kall förlustige, och tillkännagaf, att inrikesministern skulle utlysa kompletteringsval der så behöfdes. Derefter uppträdde Piscatory med sin interpellation i grekiska frågan. Han påstod att England förgått sig mot Grekland, men medgaf dock att frågan var högst delikat, i anseende till ställningen i Turkiet och förhållandet till Ryssland. Önskvärdt vore derföre att England antoge Frankrikes bemedling. Utrikesministern De la Hitte svarade hufvudsakligen, att Drouyn de Lhuys, som afrest till London, framlemnat ett förslag om Frank: rikes bemedling i saken. Englands definitiva svar var ännu icke bekant, men man hade all anledning att hoppas, det Frankrikes bemedling skulle blifva antagen. På förband hade franska regeringen fått underrättelse derom, att amiral Parker erhållit order att inställa tvångsåtgärderna. Denna ordre hade dagen förut (den 7 Febr.) gått genom Paris. Slutligen bad utrikesministern att ingen diskussion måtte ske om den saken, så länge underhandlingarne på ingo. Lagrenee ville ytterligare tala, men församlingen beslöt öfvergå till dagordningen. Derefter beviljades en kredit af 900,637 fr. för anläggande af sju elektriska telegraflinier. Den 9 Februari voro debatterna af mindre vigt. i Voiz du Peuple berättas, att Proudhon blifvit så strängt inspärrad i sitt fängelserum i Conciergerie, att han icke får mottaga besök af någon, icke ens af sin hustru (han är som LL. 4 nveft) Till och med nå gatan hålles