Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 1

Älbert Morrans inskränkta till våra möten i sällskapsverlden, till utbytet af några blickar, några ord; Vi hade gissat vår ömsesidiga hemlighet, men den var ännu otillstådd oss emellan. Jag minnes det ännu! Det var hos engelska ambassadricen, på en af hennes morgonbaler; jag bade nödgats besöka denna fest på begäran af min man, som sjelf var med. Man trängdes i salongerna; jag smög mig derifrån. Denna stora sällskapskrets, dessa nöjen. passade allt för litet tillsammans med min sinnesstämning... Mina tankar förirrade sig till gatan Dominique, der en olycklig qvinns väntade mig under tårar. Afsides från svärmen, hade jag satt mig vid ändan af en all i den feiska trädgården, öfverallt klädd med praktfulla och doftande blommor. Tonerna af en intagande musik hunno endast svagt och brutet dit, bland sorlet af de glada dansande parens steg och skämt, bland hela hänförelsen, hela lifligheten af en tjusande fest. : Här — tänkte jag — ett förtrolladt palats: lyckliga menniskor — glädjen — nöjet — berusningen af alla njutningar... der nere de dystra murarna af ett fängelse — en olycklig — ovisshetens och väntans dödande qval — ensämheten i bojor, denna tortyr utan namnl... Och brännande tårar föllo från mina kinder på min granna balbukett,som jag konvulsiviskt ihopkramade i min hand. I detta ögonblick nalkades Albert. Jag saknades i salongerna; han hade sökt mig, ban utbad sig att få dansa med mig. Åck nej! ... det skulle vara omöjligt för mig nun, svarade jag. Det bekymmer och den sorgsenhet som qvarstodo i mina anletsdrag , efter de dystra grubblerier för hvilka jag varit rof en tid bortåt, hade icke undfallit honom.