Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 1

mig och vaka öfver oss alla som öfver sina barn. Gode Gud! att jag skulle mista henne medan hon ännu var så ung, och just då hon var lycklig, sedan hon förut lidit så mycket för min skull! Ty hennes lycka börjades just då hon såg mig. gift. Arma, arma mor! .... Denna tanka gör mig stundom öfvergilven, min fru ... Mig också, Aline, försatte denna tanke i förtviflan! Det finns i känslan af det oersättiga någonting som härjar och sammantrycker rjertat. För sjelfva det olyckliga offret kunde ag icke göra någonting, och vid tanken derpå vände sig mina tårfulla ögon på Thereses ljufva och melankoliska bild, som var målad af Juien, och satt midt emot mig, som en tyst föebråelse ..: Det der är icke annat än hennes skuggar, ade Marie och skakade sorgset sitt hufvud. Hon var mycket) vacker, min stackars mor. Vir jag var ute med henne, då jag var barn, lörde jag alla menniskor säga det.n För öfrigt visade Marie en beundransvärd fiövänslighet när hon talade om detta ämne; hon berättade som oftast om sin mors goda egenskaper, men aldrig om hennes olyckor. I alla andra afseenden tillät hon utan missroende att jag fick med hvar dag se in mer och mer i hennes husliga förhållanden; hon nförtrodde mig till och med en gång, att en väntad omständighet hade nyligen försatt henne välstånd. ÅAck, min frux, sade hon, om ni kunde öreställa er all den lycka jag väntar mig Kl enna rikedom, som Gud har sändt mig. Åt lla de mina har jag nu kunnat bereda bevämligheter, som de aldrig förut vetat om; et är hundradetals små öfverflödssaker, som ag förut efterlängtat åt dem, och som de nu gal — Först och främst kunna vi nu skaffa indervisning åt våra barn; vi kunna äfven ioga af någonting för framtiden; och detta t utan att min stackars Julien arbetar ut ig genom öfveransträngning ... Tänk efter nnars: femton timmars arbetsdag, och det rätfta, min fru!... O, välsignad vare den ädelt