Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 1

Men jag svarade icke, och hon var alltför väl uppfostrad för att visa sig enträgen; hon rodnade blygt, af fruktan att hafva sagt någonting mindre grannlaga ... Stackars Marie! Min ställning var verkligen utomordeatlig, framförallt i början; jag insåg det. Men jag hade hu begynnt öfvertänka den; jag gjorde mig icke längre några illusioner i afseende på de nästan oöfverstigliga hinder, som jag ansåg appkomna genom Maries giftermål. Hvad henne beträffar, så var hon rörd öfver det inresse som jag visade henne, öfver min godet, som hon uttryckte sig, för hennes barn, och den unga okonstlade qvinnan drog inga nisstankar om någonting. Mina besök, hvarifver hon oförbebållsamt röjde sin glädje, unde väl tyckas henne besynnerliga; men att leri låg någonting hemlighetsfullt, föll henne cke in. Småningom förlängde jag dem; hvar dag fåtade jag mig mer vid henne och hon vid mig, ;ch småningom uppstod äfven från hennes sida tt slags bekantskap och förtrolighet. Omgänjet i stora verlden hade icke hos henne utlånat den glada öppenhet, som gör ett samal mellan två så trefligt: och när Marie taade, så var det hea hennes själ som yttrade ig. Snart blef jag äfven invigd i hennes saklad, när hon tänkte på sin mor, som var ett tändigt föremål för hennes vördnad och sakad; jag fick äfven del af hennes lycka, när on talade om sina husliga förhållanden. Tanken på hennes mor var alltid liflig hos ienne; oupphörligt återkom Thereses namn inder hennes samtal; och som ett slags ursäkt ör denna ständiga åtanka, sade hon en dag ned sin intagande enkelhet: Tiden har icke förmått utplåna någonting 03 mig sedan vår grymma skilsmessa; min 10r vistas ännu likasom lefvande i mitt hjerta; m dagen tycker jag mig se henne framför ig, om aftonen är hon min sista tanke; om rorgonen angår henne min första bön. Ack, m mina föreställningar också icke skulle vara nnat än ett tröstande sjelfbedrägeri, så är det! kväl visst att jag tror henne se mig, höra