Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 3

pas en fortgående nedsättning i. det här nog dryga antalet af fångar, som vanära menskligheten och be-Ilasta staten. Detta imå då våsendtligen tillskrifvas -Iden: nya fångvårdsanstalten och cellsystemet. I 7:0. Af predikanten vid länsfängelset i Wexiö: t! Den A:stasistlidne December transporterades fånUI garne från det gamla länshäktet till det nya cell-I fängelset. . Då endast en månad är förfluten sedan -I flyttningen skedde, hafva naturligtvis inga bestämda I resultater hunnit utveckla sig, men af det förhålIllande, som hittills visat sig bland fångarne inom -I cellfängelset, kan man draga de gladaste slutsatser -loch hoppas de lyckligaste följder. Under transporten till cellfångelset syntes flera af fångarna glada loch modiga, ja öfvermodiga, men när de ikläddes Ifångdrägten och inneslötos i cellerna, inträffade geI nast en märkbar förändring; och under aftonbönen I hördes från cellerna en allmän bedröfvelse, som yttrade sig genom djupa suckar och högljudda snyftIningar, En qvinna fick ett epileptiskt anfall. Ensam i sin:olycka känner menniskan lifligast behofI vet af ordets tröst. På det detta behof så mycket I djupare måtte inses och erkännas, utdelades med flit ;linga böcker förr än följande dagen, då, vid de beI sök jag gjorde, alla enträget begärde att få någon I bok. I början läste flera endast för att fördrifva en tid, som de funno alltför lång och sorglig; sedan Ihafva de i allmänhet under ordets läsande småning-lom fått allt mer och mer lust dertill, så att flertaIlet synes läsa af sann längtan efter upplysning och Itröst. Både för att blifva öfvertygad, det de verkligen sysselsätta sig med ordets betraktande, och för att kunna upplysa och leda dem har jag bedt dem llägga något märke i bibeln, der de ej kunnat fatta I meningen, och med glädje har jag vid besöken funnit en mängd sådane och blifvit öfverhopad med I frågor, hvarunderjag haft tillfälle upplysa det dunkla, loch i sammanhang dermed utså månget frö, som jag hoppas genom Guds nåd skall uppspira och bära goda frukter. . I gemensamhetsfängelset sutto visserligen fångarne alltid uppmärksamme under gudstjensten, men efter dess slut var det ej ovanligt att i deras rum få höra svordomar, sjungande, skrål och dans, som endast genom sträng disciplin kunde nedtystas. Då jag nu efter gudstjensten besöker dem, fioner jag vanligen det tårfyllda ögat fästadt på bibel eller psalmbok. Förr var prestens besök långt ifrån välkommet, då det deremot nu afbidas med längtan och glädje. Den vanliga begäran då jag lemnar fången är denna: kom snart till mig igen. — I afseende på bekännelsen af begångna brott har visat sig en märkvärdig företeelse, som jag ej kan underlåta att omnämna: flera fångar hafva sedan de blifvit intagna i cell fängelset för mig enskildt bekänt, icke allenast de brott, för hvilka de äro under ransakning, utan äfven sådane, för hvilka de icke äro tilltalade; men hafva det oaktadt icke ännu kunnat förmås att erkänna dem inför domstolen. Grunden till detta nekande torde böra sökas dels i gemensamhetsfängelsets lärdomar, öfverenskommelser och uppgjorda framtida planer, dels i den omständigheten, att flere för samma brott tilltalade transporteras på samma åkdon till ransakningsstället. Det finnes nemligen emellan de gamla brottslingarne ett starkt Vänskapsband, ja, understundom så starkt, att den ena oskyldig påtagit sig dödssak för att få följa den andra i döden, hvarpå härstädes nu finnes exempel, likasom att den ena fången under intet vilkor kunnat förmås att bekänna sitt brott, om en annan fånge kunde skadas genom bekännelsen. Straff och lidande för begångna hrott hafva de betraktat endast såsom en följd af medmenniskors hämd mot hvilken de slutat offoch defensiv-förbund, och trott sig hafva rätt att på hvad sätt som helst söka densamma undfly.När härtill lägges den i gemensamhetsfängelser af nidin-. gar ofta framställda läran, att efter döden finnes hvarken belöning eller straff, är det naturligt, att första och sista tanken varit: neka! — Att ensamhetsprincipefs resultat mycket motarbetas af fångarnes sammanpackning under transporter till och från ransaknipgsstället ligger i öppen dager. Blottett exempel: en fånge, som dagen före ransakningen var fullt böjd för uppriktig bekännelse, blef, såsom han sjelf sedan erkände, under transporten till tinget öfvertalad att neka. De brottslipgar, som icke förut varit häktade och således icke varit i gemensamhetsfängelse, erkänna vanligen sina brott efter nägra dagars vistande inom cellen och vidhålla sin bekännelse äfven inför domstolen, om ej något hinder mellankommer under transporten. ; Ett bland flera märkvärdiga exempel på cellsystemets välgörande verkningar, som här reden visat sig, får jag anföra: en qvinsperson, tilltalad för stöld, intogs på gamla häktet sistlidet år. Hon uppgaf att bon var från C. församling i Blekinge, der hennes fader var torpare, att hon tjenat och sist varit mantalsskrilven i Th. församling i nämnde län, att hon var ogift och icke förut tilltalad för brott. — Efter några dagars vistande i cell erkände hon under den förfärligaste förtviflan, att hennes förra uppgifter voro ogrundade, att hon hade ett annat namn än det hon uppgifvit, att hon är gift, varit 3 år på Norrköpings Spinnhus, blifvit dömd till döden för det hon mördat sin treårige son, genom Kongl. nåd blifvit förskont från dödsstraffet, men deremot dömd till 28 dygns vaten och bröd, uppenbar kyrkoplikt, 2 års cell och lifstidsfängelse. I början af sitlidet år hade hon rymt från . — Utaf upplysningar, på begäran erhållne från Landshöfdingeembetet i C., befans denna hennes bekänneise öfverensstämmande med sanningen. — Hon är nu lugnare, men synes hafva allvarlig änger och längtan efter syndaförlåtelse. — — — — De fångar, som kommit till besinning och börjat allvarligen tänka på sin själs väl, prisa sig lyckliga att skiljda från gemensamhetsfängelsets buller och oro, få egna sig åt tanken På förflutna synder och hoppet om tillkommande nåd. 8:0. Af Predikanten vid Länsfängelset i Fahlun: Att utaf blott 3:ne månaders erfarenhet om cellfängelsets inverkan på fångarne fälla något bestämdare omdöme torde vara förhastadt. Den stora och vissa fördelen är dock gifven att genom ensamhetsfängelse de yngre ej blifva af de äldre inlärde till förnekelser och nya brott. För de sednare, som genom mångårig öfning uppnått en viss förhärdelse mot sanningen och icke hafva någon treflig framtid att motse i det fria tillståndet, är cellfängelset en lugn tillflykt undan både föraktet och nöden; då deremot de yngre med större sällskapskärlek, lifligare blod och hoppfullare utsigt om kommande lyckligare dagar, finna ensamheten olideligare, och således drifne till ofördröjd bekännelse af både brott och bättringspligt, men bhjertats uppriktiga och sannt ångerfulla bekännelse till ästadkommande af oryggliga bättringsföresatser kan troligtvis aldrig genom något slags fängelse i sig sjelf vinnas. TT TAR