Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 3

Ack! Bland de två unga flickor, som blifvit uppfostrade tillsammans på slottet Tremblayes, hade den ena, öfverhopad med bördens och rikedomens förmåner — skön, fulikosmlig, tillbedd — vid aderton års ålder nedlagt sin lycka i griften ... Den andra, också skön, också fullkomlig, men fattig, har ända till sitt trettiondefjerde år fått plikta för den olyckan att hafva varit skön och fattig ... O, min Gud! : Aldrig, Aline, har det funnits någon mer öfverraskande likhet i utseende, än emellan Thereses dotter och min tant Helena. Och när mina tårfyllda ögon vände sig ifrån Marie, föll min blick på den intagande gruppen af hennes begge barn: den lilla gossen stod rak med den exa foten litet framför den andra, och armarna omkring den lilla täcka flickan, hvars ljusa lockar nedföllo på hennes skuldror; begge orörliga, tysta, betraktade mig nyfiket. De vackra barnen!, ropade jag hänförd. Hvad ni är lycklig! tillade jag ofrivilligt, vid tankanspå att denna oskattbara glädje var mig vägrad. Det är beskedliga barn, sade modren blygsamt, och såg på dem med ömhet; hon gaf dem med detsamma en liten förstulen vink. Men de förstodo henne icke och rörde sig ej ur fläcken. Min förvirring, min blekhet, som måste fallit ännu mera i ögat till följd af min djupa sorgdrägt, tycktes upptaga hela deras uppmärksamhet; den öfverraskning, som mitt besök förorsakade, beslöjades med grannlagenhet af deras mor, men röjde sig oförställdt hos dem genom deras ihärdigt på mig fästade blickar. Hon steg upp, lutade sig till de små och hviskade: Jean, tag med dig Therese ... gå, mitt barn . . . roa din filla syster ... men