Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 3

att säga ett ord; jag fattades utaf en svindel och var nära att dåna. Tillåter frun att jag får bjuda någonting? sade värdinnan lifligt. Jag gjorde ett nekande tecken. Ett glas sockervatten med neroliessens? Jag tackar så mycket, nej; men jag har gått för hastigt upp för trappan,, stammade jag och försökte att småle. Vi bo också så många trappor upp! Men att frun icke haft den godheten att skrifva, i stället för att besvära sig med att stiga ända hit uppl! Allt detta sades med en mild röst, med ett förekommande och artigt sätt, ofantligt mera städadt än som kunde väntas af en obetydlig arbeterska. Det förrådde i öfrigt, att hon icke ansåg mig hafva något annat ändamål med mitt besök, än att heställa något arbete hos henne. Den underordnade ställning, som Marie så naturligt iakttog inför mig, smärtade mig på det djupaste. Jag måste göra våld på mig sjelf för att icke omfamna henne, för att återhålla orden på min tunga, och jag vågade icke betrakta henne. När min rörelse ändtligen hade lugnats så pass mycket, att jag vågade lyfta upp mina nedslagna ögon och kasta en blick på Marie, som satt snedt emot mig, var hennes intagande och vackra ansigte mig likasom bekant förut. Jag hade redan sett dessa drag, framför allt den så ovanliga kontrasten emellan hennes nästan svarta ögon och det ljust kastanjbruna håret. Men hvar hade jag sett dem förut? ... Snart återkallade de likväl i mitt minne ett vackert porträtt i kroppsstorlek, måladt af den berömda M:e Lebrun, hvilket jag så ofta sett ofvanför min fars skrifbord i hans kabinett. Det var hans älskade systers, kanonissan Helenas; det målades då hon var sexton år, och hon dog vid aderton års ålder.