Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 2

Till Luxemburgska trädgården, svarade jag i brådskan. . Till Luxemhurg), upprepade han med hög röst åt kusken. Till hvilken port? frågade denne. Vid hvilken port befaller ers nåd att stiga ur ? kom Pierre och frågade. Men, min Gud! Så far dål sade jag med en otålig åtbörd och kastade mig tillbaka i vagnen. )Till Luxemburg!) ropade han än en gång. De otäcka menniskorna! sade jag för mig sjelf, och, under det vagnen körde öfver gården, drogos mina blickar ovilkorligt till fönstren i min mans våning. Om han hade hört betjentens rop... hvad skulle han tro? Fattad af denna fruktan, skyndade jag att befalla dem köra till Pages magasiner. ; När jag kommit utom hotellet hade jag haft tid att eftertänka, och gaf nu befallning att man skulle köra till gatan Vaugirard. Hvilken ? frågade kusken Pierre; som upprepade befallningen; men som han denna gången icke vågade falla mig besvärlig på nytt, mumlade han för sig sjelf, med en illa återhållen axelryckning: förmodligen till pärskammarens port. ,Till den andra, till. den andra! ropade jag med liflighet: Till porten vid Rue dEnfer), ropade Pierre. Äh nej! Nej! inföll jag otåligt. Då ... vet jag icke hvart hennes nåd... Ack!... det är då vid den lilla porten vid sidan af gatan Cassette, som hennes nåd menar? Jag gjorde ett tecken till bifall. Jag kände knappast till trakten omkring Luxemburgska trädgården, och min betjening hade alideles tråkar ut mig. Aldrig hade jag sett dem så tafatta och dumma! — Men mitt bryderi var icke slut ännu. d När de kommit fram och jag steg ur, sade