Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 2

ammans 23 kylskador, mest brandiga fingrar ;ch tår, inkommit. På allmänna Barnbördsnuset-hafva de puerperala affektionerna blifvit ällsyntare och mildare, men svåra lunginflammationer börjat. På Pro patria: friskt. På Danviks hospital: en mängd kylskador.; — Vid allmän sammankomst på rådhuset, den 1 sistl. Dec., har Askersunds reformsällskap enhälligt uttalat sitt godkännande af de grunder till en förändrad nationalrepresentation, som af reformvännernas ombud i Örebro, i Juni månad förlidet år; blifvit antagna och uppgjorda. Uti Askersunds reformsällskap blefvo jemväl 359 rdr banko då insamlade, bvilka till allmänna reformbestyrelsen öfverlemnats. — Friherre Otto Wilhelm Klunkowström, ryskt verkligt geheimeråd, riddare af svenska svärdsorden och flera utländska ordnar, har d. 27 Januari aflidit i Helsingfors. Han var son af H. exc. öfverstemarskalken frih. T. L. Klinkowström och dess andra fru Hedvig Eleonora v. Fersen, (dotter af riksrådet grefve Fr. A. v. Fersen) och född 4778. Utnämndes 1800 till kavaljer hos hertiginnan af Södermanland. 1803 till ryttmästare vid lifgardet till häst. Ingick giftermål med ett engelskt fruntimmer och vistades någon tid utrikes. Återkom och blef 1809 kammarherre hos drottningen, öfveradjutant hos konung Carl XI och öfverstelöjtnant; tog afsked 1810. År 1816 gick han i rysk tjenst; blef kammarherre vid ryska hofvet, landshöfding i Wiborgs län; ledamot af finska senaten 1825, generallöjtnant, hofmästare vid kejsarens hof samt föreståndare för kejserl. palatset i Helsingfors. — En korrespondent från Köln gör följande såsom oss synes serdeles träffande reflexiore: öfver den allmänna ställningen med enledning af de sednaste händelserna i Preussen: Den seger minmstrarne erhållit hafva deicke mycket att lyckönska sig åt; ty segern tillhör ej dem, utan ett annat parti, som skall uppsamla alla frukterna deraf. Det olyckligaste resultatet af denna svaghet för reaktionen är det inflytande som detta ryggande från folkets sak måste medföra på den allmänna moralen hos detta folk, hvilket ända tills nyligen förblifvit rent i det hänseendet. Det är väl kändt, att tyskarne år 1848 visade stor ärlighet och humanitet mot sina uppskrämda styresmän och mot den besegrade aristokratien. Medan Tysklands throner vacklade, proklamerade folket den konstitutionella monarkien, och frankfurterparlamentet utvidgade de tyska konstitutionella konungarnes och kejsarens privilegier mera, än i allmänhet andra folk medgifvit sina. Då det valde rikets första föreståndare, tillerkände de åt honom all konglig oantastlighet och oansvarighet, emedan de, äfven för denna öfvergående inyndighet tvekade att inskränka den monarkiska principen. Steg för steg, alltsom öfverläggningarne om grundlagen fortgingo, ådagalade riksförsamliogen det samvetsgrannaste handlingssätt emot Tysklands furstar. Intet folk har någonsin visat ett sådant ädelmod emot sina prinsar, sedan desse två gånger (1815 och 1830) brutit alla de högtidliga löften de gifvit åt folket i farans stund. Majoriteten i Frankfurt hade icke förgätit dessa löftesbrott, men de handlade ändock snarare af en rättskänsla emot en besegrad motståndare,än i känslan af sitt svikna förtroende och sitt missnöje. Regeringarne i 4 skulle genom erkännandet af folkens goda tro, samt grundandet af sin egen tillvarelse på densamma, hafva funnit en osviklig grundval för grundläggningen af rikets institutioner; men just i den stunden blef deras ställning undergräfd och skakad, och man miste befara alt den sista explosionen i Berlin icke skall lemna ens, et spår qvar af densamma. År 1815 och 1830 sökte landets styresmän att bevara apparenserna; men detta är nu omöjligt. Då fanns hvarken någon så spridd press eller parlamentariska institutioner, förl hvilka, vid hvarje tillfälle då brytandet af gifna löften ifrågakommer, regenterne nödgas inför Tyskland och hela Europa framlägga sitt system, hvilket allmänna rösten skulle brännmärka som en lögn eller ett svek, under det att stundens politik kallar det högtidliga löftet en förfluten tids nödvändighet,, och då detibrytes, den ;muvarandes nödvändighet,. Då funnos hvarken jernvägar eller telegrafer, som nu förena alla Tysklands folk och göra Berlin, Wien, Paris och London till grannar. Å andra sidan var år 48135 och 1830 ingen ansvarig inför folket för hvad som gjordes. Konungen afgjorde i sina kabinetter, med sina ministrars biträde, de kongl. provinsernas öde; nu behöfver han kammarens samtycke och nödgas undertvinga ett partis inflytelse i Preussen. De samma män, som för knappast två år sedan biträdde att tvinga konungen och hans ministrar, att lofva liberala och demokratiska institutioner, finna nu sig sjelfva tvingade att hjelpa konungen och hans ministrar, att svika sina löften. Hansemann, Camphausen, von der Heydt och ledarne af oppositionen som år 1848 segrade och styrde frankfurter riksförsamlingen äro de som nu hjelpa Manteuffel, Radowitz och Gerlach att tillbakasätta landets institutioner, långt mera än dessa voro 1848. Konungen och hans ministrar kungjorde för några månader sedan en oktrojerad statsförfattning, som måste hafva tillfredsställt dem, emedan